Farlig förälskelse

37

Aaron satt i soffan och tänkte på hans samtal med Zack. Det var väl klart att han hade velat hjälpa Isabella om han hade kunnat, det måste väl Zack förstå, att det här var en situation långt över hans förmåga. Visst, han var advokat i grunden och han hade hjälpt till vid några skilsmässor men detta, det var ingen vanlig skilsmässa. Det var klart att han hade varit med om att parterna bråkade med varandra, vem som skulle ta barnen varannan helg, vem som skulle få ta huset eller sommarstugan, till och med vem som skulle bli ägare av parets gemensamma hund eller det gamla porslinet som hade gått i arv, ja, vem skulle få ta det. Han hade aldrig varit med i ett fall där utgången av en skilsmässa kunde leda till död. Herregud, det vände sig i magen bara han tänkte på det.

Att företräda Isabella mot en man som David Hammarstedt skulle bli farligt, inte för att han var rädd för att ta sig an dom svåra fallen, men att ge sig på en man med kapacitet att kunna döda sin fru, det var ingen man att leka med. Visst måste Zack förstå det?

Han förstod vad Zack såg hos Isabella, hon var en av dom vackraste kvinnorna Aaron någonsin hade sätt. Hon var dessutom väldigt trevlig, iallafall dom få gångerna som dom hade träffats och att hon var stark, det var det ingen tvekan om. Att så ung som hon faktiskt var våga fly från sin våldsamma make, fly till en plats så långt ifrån hennes verklighet som det bara gick att komma, det krävdes mod.

Men vad kunde han själv göra? Ringa upp den där Hammarstedt och säga att hans fru ville ansöka om skilsmässa? Inte nog med att det var att utsätta Isabella för fara, det skulle även vara farligt för honom själv och för Zack. Det handlade inte om feghet, det var sunt förnuft, man gav sig inte på män med makt och pengar utan att ha en helt stridsstyrka bakom sig, för det skulle bli krig, ingen fråga om den saken.

Fast han förstod Zack, och han förstod Isabella. Att leva med den rädslan om att hennes man skulle kunna hitta henne och förmodligen döda henne, det måste vara en mardröm. Att alltid måsta se sig om, alltid vara beredd att fly, det var inget riktigt liv, inte för någon. Åter igen, vad kunde han själv göra åt det?

Om han tog på sig att hjälpa Isabella så skulle det starta en karusell som inte platsade på något nöjesfält, det skulle bli en berg och dalbana rakt ner till helvetet. Frågan var bara hur man tog sig tillbaka, hur man gick rakryggad ut ur striden, vad som än hände. För det var det som magkänslan sa honom, vad som helst skulle kunna hända.

Han gnuggade sig frustrerat över ansiktet innan han sneglade på datorn, han hade övervägt att släppa det helt, låta Zack spela hjälte och lämna dom båda åt sitt öde. Fan också, Zack var hans bästa och äldsta vän, om han svek honom nu, svek kvinnan som Zack älskade, för det var precis vad hans vän gjorde, han älskade Isabella. Vilken annan man som helst skulle ha lagt benen på ryggen och sprungit så långt bort från den kvinnan som möjligt, men inte Zack, han stod kvar och var beredd att offra sitt liv för att hjälpa henne.

Vad var då han för en man om han inte stod bredvid sin bästa vän och kvinnan han älskade? Vad var han för en man om han inte tog striden för att få Isabella fri, fri från den man som slagit henne, år ut och år in. Ingen förtjänade ett sådant öde, ingen skulle behöva leva med en sådan rädsla. En rädsla för att leva det liv man egentligen ville leva på grund av det förflutna. Var det inte därför han hade blivit advokat en gång i tiden? En möjlighet att få hjälpa andra som inte kunde ta sig ur svåra situationer på egen hand.

Han plockade upp datorn och tog ett djupt andetag när han sökte på namnet som skulle ge honom många, långa sömnlösa nätter. Bara genom att söka på namnet staplades det upp bilder på mannen, David. Han såg att det även fanns en hel del bilder på David tillsammans med Isabella.