Farlig förälskelse

08

Isabella vankade av och an i vardagsrummet. Hur kunde hon ha gått med på det här? Hon hade inget val, påminde hon sig om. Polisen, eller Zack som han nu hette skulle komma hem till henne vare sig hon ville eller inte. Visst, hon behövde hjälpt att få igång elen men varför han av alla människor? Han var polis, inte elektriker.

Hon suckade och satte sig i soffan bara för att resa sig upp lika snabbt. Hon hade inte ro i kroppen att sitta ner. Hon vred otåligt och nervöst på händerna som nästan kändes alldeles fuktiga. Vad skulle hon säga om han började ställa frågor? Han var polis, det var vad poliser gjorde. Hon hade ingen bra förklaring, eller den förklaringen hon hade kunde hon inte berätta för honom så vilka alternativ hade hon? Ett, hon kunde fly igen. Två, hon kunde låtsas som om ingenting hade hänt. Hon ville inte fly så hon skulle köra på alternativ två, helt enkelt låtsas som ingenting. Men tänk om han rörde vid henne igen, hon ville inte vara rädd men det var en reflex som satt så inrotad i henne att det inte gick att kontrollera.

Med en suck gick hon ut till köket och vred på kranen. Hon har fortfarande hungrig eftersom när hon kommit fram till mataffären hade det blivit en blackout så hon hade gått till bilen istället, suttit där en stund och innan hon vetat ordet av var hon hemma igen. Utan mat. Hon hade kunnat handla lite bröd och frukt för att stilla den värsta hungern tills kylen fungerade, det hade räckt, då hade hon kunnat handla allt hon behövde nästa gång hon åkte in till stan.

När hon tömt vattenglaset sneglade hon på det lilla uret hon hade på armen. Hur länge jobbade poliser egentligen? Klockan började närma sig sju på kvällen och inte ett spår efter polisen. Han kanske hade ångrat sig? För första gången önskade hon att hon haft en mobil eller en dator. Hur skulle hon nu hitta någon som kunde hjälpte henne? Mannen i affären som hon först hade frågat berättade att närmaste elektriker fanns drygt 15 mil härifrån men att hon kunde ringa honom. Det igen, ringa, hon hade tyckt att första veckorna var dom värsta utan telefon eller dator. Hon hade varit så rädd och haft svårt att släppa kontrollen med att hålla koll på vad David gjorde, om han var henne på spåren eller om det hade skrivits något om henne. Fast David var inte den som skulle gå ut med det offentligt, han var alldeles för uppblåst och rädd om sitt ego för att dra till sig den sortens uppmärksamhet.

Men allt eftersom veckorna gick vande hon sig med att klara sig utan telefon och dator. Nu tyckte hon att det var rätt skönt att vara helt bortkopplad. Hon ville inte prata med någon, hon ville absolut inte riskera att någon skulle hitta henne. Hon visste för lite om datorer för att veta vad som var säkert och vad som inte var det. Så det enda hon hade kunnat göra var att avskärma sig helt från omvärlden och nu ville hon aldrig återvända.

Hon öppnade altandörren som vätte ut mot den stensatta uteplatsen. Det var fortfarande varmt i luften så hon kröp ihop i en av dom flagnande stolarna och tittade ut över den magiska utsikten. Hon hörde fåglar som kvittrade, några änder guppade stillsamt nere vid strandkanten och med ens kände hon hur ögonlocken blev allt tyngre.

Zack satte den sista signaturen på rapporten och gnuggade sig över ansiktet. Det hade tagit betydligt längre tid än han hade räknat med. Först bråket hos Karlssons som inte ledde till något annat än fula ord och några försök till knytnävsslag mellan parterna, men det var inte första gången, eller sista gången, men han och Mattias hade löst upp den konflikten på det vanliga sättet. Hotat med en natt på stationen eller att dom lugnade sig. Dom hade lugnat sig och Zack och Mattias hade åkt därifrån i hopp om att det skulle dröja ett tag till nästa gång. Grannar kunde verkligen gå en på nerverna. Sedan en stulen cykel som visade sig inte alls vara stulen utan bara ställd på att annat ställe än gubben kunde minnas och efter det hade han suttit i telefon, samtal efter samtal och fått skriva rapporter.