du gav mig världen

Kapitel 1

"Audrina, vakna nu!" skrek pappa utifrån köket. Jag suckade irriterat och drog täcket över huvudet. Motvilligt reste jag mig upp och drog på mig min morgonrock. Med tunga steg tog jag mig ut i köket till pappa.
"Godmorgon min älsklingsdotter" sa pappa när jag kom in i köket. Jag log mot honom och gav honom en lätt puss på kinden.
"Godmorgon" svarade jag i en gäspning.

Vi satte oss ner vid matbordet och högg in på frukosten som pappa hade lagat.
"Äntligen skola igen, va?" sa pappa retsamt. Jag himlade med ögonen. Han visste att jag inte var så förtjust i skolan och speciellt inte tidiga mornar, och därför tyckte han att det var så kul att reta mig.
"Jättekul" mumlade jag.
"Men lite kul ska det väl bli ändå? Gymnasiet är ju en stor grej" peppade pappa i ett försök att få mig taggad på dagen.
"Men det är ingen stor grej, pappa. Kom igen, det är liksom några meter ifrån min gamla skola och jag kommer fortfarande bara hänga med killarna" förklarade jag. Pappa tyckte att allting jag gjorde var stort. Han sa samma sak varje år när jag började en ny årskurs, varje gång jag fyllde år, varje gång jag skulle testa något nytt. Men det var gulligt ändå, att han brydde sig så pass mycket. Även om jag tyckte att det kunde bli lite jobbigt ibland, så älskade jag honom och jag skulle aldrig vilja ha någon annan som min pappa.

"Men? Ursäkta? Borstar du tänderna utan mig?" utbrast pappa med höjde ögonbryn när han kom in i badrummet. Jag suckade.
"Jag är inte tre längre, pappa" muttrade jag med tandborsten i munnen.
"Och? Du kommer alltid vara min lilla flicka, och vi kommer alltid köra borsta-tänder-tävling" sa pappa envist medan han plockade fram sin tandborste. Jag skrattade och skakade på huvudet.

Några minuter senare stod jag framför min helkroppsspegel i mitt rum. Jag studerade kritiskt min klädsel. På mig hade jag ett par ljusa, slitna jeansshorts och en vit, lagom v-ringad top. Runt halsen hängde ett vackert guldhalsband som var min mammas gamla favorithalsband, som pappa hade gett mig på min födelsedag förra året. Mitt bruna långa hår hängde slappt ner över mina axlar. Mina bruna ögon utstrålade nervositet, men ändå förväntan. Jag var redo att ta nästa steg i livet, börja gymnasiet.

När jag var ute i hallen för att ta på mig skorna och sedan gå så kom pappa ut och svepte sin blick över min klädsel. Han harklade sig.
"In och klä på dig kläder, unga dam" sa han och höjde ögonbrynen. Jag kisade med ögonen mot honom och skakade på huvudet.
"Kom igen, det är ju jättevarmt ute" utbrast jag vädjandes. Pappa skakade på huvudet och satte armarna i kors.
"Du går inte en meter ifrån grabbarna på hela dagen om du ska gå klädd sådär" sa pappa bestämt. Jag nickade och log.
"Tack" sa jag innan jag pussade honom på kinden.
"Hejdå, jag önskar dig världen" sa jag.
"Jag önskar dig världen också, lycka till" svarade pappa och log innan jag stängde dörren bakom mig och begav mig mot gymnasiet.

Väl utanför mötte jag upp killarna. De stod i en klunga en bit ifrån ingången så det var svårt att missa dem. Med ett leende på läpparna gick jag dit och trängde mig in bland dem.
"Tja" sa jag och möttes av ett hej från allihop. Killarna fortsatte diskussionen som de hade haft innan jag kom, men Adnan och Calle vände sig mot mig.
"Kommer du på träningen i eftermiddag?" frågade Calle. Jag nickade glatt.
"Det är ju inte som att hon har nåt bättre för sig" sa Adnan och ryckte på axlarna. Jag fnös och ryckte åt mig hans keps så att hans långa bruna hår blottades.
"Ursäkta?" frågade jag medan jag satte kepsen på huvudet. Calle och Adnan skrattade.

"Kom nu, vi kommer försent annars" sa jag och började gå mot ingången. Alla killarna hakade på. Adnan tog tillbaka sin keps samtidigt som han passade på att rufsa till mitt hår, vilket jag suckade åt.
"Ni är så jobbiga, vet ni det?" utbrast jag vände mot honom. Han härmade mig med en retsam ton och jag suckade irriterat.
"Men hallå? Dra inte alla oss över en kant" utbrast Calle.
"Calle, för sjuttioelfte gången; dra inte alla över en kam" sa jag och log tillgjort mot honom. Killarna skrattade åt min tillsägelse, med tanke på att verkligen alla i laget sa kant istället för kam och jag var på dem varenda gång.

Vi var på väg mot aulan för att ha någon samling och därmed få veta vilka klasser vi skulle gå i. Trots att det inte var jättemånga elever på skolan så var byggnaden stor, mycket större än min gamla grundskola. Förvirrat försökte vi följa alla andra elever som vi anade var ettor. Framför oss började folk plötsligt vika av och gå in mot sidorna. Jag såg mig omkring och undrade vad de aktade sig för. Några meter framför oss gick ett killgäng. Längst fram gick en otroligt självsäker och självgod kille medan han blickade ut över alla nervösa ettor. Förmodligen var han och hans killgäng treor, dels såg de äldre ut och dels skulle inte alla flytta på sig om det inte var en trea med stor respekt. Men jag skulle minsann inte flytta på mig. Pappa hade alltid lärt mig att stå upp för mig själv och vara tuff. Eftersom jag var ensambarn och pappas lilla flicka så kunde man tro att jag var bortskämd och att pappa tog alla strider för mig, men så var det verkligen inte. Ända sedan jag var fyra så hade jag delat pappa med tjugo hockeykillar, med andra ord, de tjugo killar som nu gick bakom mig. När man var ensam tjej bland tjugoen killar behövde man lära sig att stå upp för sig själv och vara tuff, och precis det hade jag fått lära mig. Dessutom hade jag alltid stöd och skydd av killarna, så jag kunde i princip göra vad som helst, även om jag inte gjorde det, så modig var jag inte.

Men den här gången kände jag inte för att ge mig. Utan jag fortsatte gå i mitten av korridoren och strax därpå möttes vi av killgänget. Vi båda stannade några meter ifrån varandra. Killen höjde på ögonbrynet och jag gjorde detsamma. Till slut viftade han med handen som en gest att vi skulle flytta på oss. Jag fnös.
"Men herregud, vem fan tror du att du är?" utbrast jag och skrattade.
"Audrina" väste Calle och drog löst i min arm. Jag ryckte mig loss och ignorerade honom. Killen snappade upp mitt namn och upprepade det för sig själv, smakade på det med sina läppar.
"Audrina, på den här skolan är det jag som bestämmer. Så ta din lilla armé av hockeyfrillor och försvinn ur min åsyn" sa killen. Ett flin låg på hans läppar. Jag stod där länge och bara studerade honom med blicken. Hans tydliga kindben och hans blonda, rufsiga hår. Hans gröna ögon som intensivt studerade mig.

Adnan tog tag i mina axlar och drog undan mig med resten av killarna efter oss. Min blick vägrade släppa killens. Han flinade till innan han ryckte bort blicken och gick nöjt sin väg. Jag grimaserade äcklat mot honom medan jag himlade med ögonen.
"Audri, ge dig inte på treorna första dagen" muttrade Adnan och jag lipade mot honom.

•••
Första kapitlet!!!!! Är ni taggade? Kommentera vad ni tycker om boken!!! Kommer ni fortsätta läsa den?
Puss & kram <3