du gav mig världen

Kapitel 26

Ossian la ut en stor filt i sanden och vi började plocka upp allting vi hade köpt.
"Detta är så fint, Ossian" sa jag och blickade ut över stranden. Ossian log medan han tände på engångsgrillen.

Efter att vi hade ätit korv, grillat marshmallows och ätit mängder av allt sött vi hade med oss, så fick Ossian en lurig blick. Han slängde av sig tröjan och jag tittade förvånat på honom.
"Vi ska bada" sa han och började ta av sig byxorna. Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Jag har inga badkläder" sa jag menande. Ossian gav mig en frågande blick.
"Jag badar alltid naken?" konstaterade han, som om det vore självklart att alla gjorde det. Jag höjde på ett ögonbryn.
"Jag skojar, herregud" skrattade Ossian, "vi badar i underkläderna, jag har tagit med mjukisar och hoodies som vi kan ta på oss efteråt."

Efter mycket om och men tog jag av mig min jumpsuit och stod framför Ossian iklädd ett par spetstrosor och en rosa behå. Jag svalde hårt och bet mig långsamt i läppen. Det kändes så naket att stå framför Ossian med endast underkläder. Bikini hade varit en annan sak, men av någon anledning kändes underkläder inte bra. Ossians blick granskade min kropp och jag drog obekvämt upp mina armar för att skymma så mycket som möjligt av min kropp.
"Men lägg ner, du är skitsnygg" sa Ossian och drog med mig ner till vattnet.

Vi badade länge. Det var varmt i vattnet, grundvärmen från sommaren fanns kvar och det gjorde det mysigt att bada. Vi simmade mest runt, pratade och kysstes. Om man kunde bli förälskad i ögonblick så var jag totalt förälskad i detta.

Efter badet klädde vi på oss mjukisar som Ossian hade i sin bag. Sedan tog vi en promenad precis där vattnet bröt mot stranden så att vågorna slog upp vatten på våra barfota fötter. Solen var på väg ner för horisonten och en rosa nyans hade intagit himlen. Det var så vackert. Ossian gick bredvid mig med händerna i fickorna och blicken ner i marken samtidigt som han skrattade åt min historia om den gången när jag var fem år och så gärna ville ha en hund så att jag gick runt med en kudde i ett koppel i flera veckor och låtsades att jag hade en hund. Våra samtal under kvällen hade varit lättsamma, trevliga och mysiga. Vi hade skrattat och retats. Det hade varit underbart.
"Jag kan verkligen se mig dig gå runt och låtsas att du har en hund" sa Ossian skämtsamt. Jag skrattade och slog till honom på armen.

Plötsligt stannade Ossian. Jag vände mig förvånat mot honom. Ett lurigt flin prydde hans läppar vilket fick mig att skratta.
"Vänd dig mot solen" sa Ossian. Utan att protestera gjorde jag som han sa medan han backade undan.
"Vad.."
"Schh" avbröt Ossian. Jag skrattade till, men stod sedan kvar trots förvirringen.

Efter några sekunder kände jag ett par armar runt min hals. Ossian kramade om mig och placerade sin haka mot min axel.
"Kan vi bara stanna här för evigt?" frågade jag viskandes och blickade ut över horisonten som slukade upp solen på några få sekunder.
"Gärna för mig" viskade han tillbaka och kysste omsorgsfullt min kind.

"Kolla snapchat" sa Ossian medan vi var på väg tillbaka till filten. Jag gjorde som han sa utan protest. När jag kom in på appen såg jag att Ossian hade lagt ut på storyn. Jag bet mig i läppen och försökte tänka igenom om någon av killarna hade Ossian på snapchat så att de kunde se bilden på mig.
"Lugn, man ser inte att det är du" sa Ossian när han såg min oro. Jag log svagt innan jag öppnade bilden. Den var tagen på mig bakifrån och Ossian hade rätt, man såg inte att det var jag eftersom solnedgångens ljus gjorde att jag var mörk. Till bilden hade han skrivit "she thought the view was pretty, but I thought she was prettier". Jag skrattade till.
"Du är så jävla cheesy, vet du det?" utbrast jag innan jag låste mobilen och la ner den i fickan.
"Get used to it" sa han flinandes och snurrade in mig i hans famn.
"Jag hade så fel om dig" sa jag medan jag såg djupt in i hans glittrande ögon.

Efter ett tag la vi oss ner på rygg i sanden. Ossian la sig ner först och jag la mig ner med mitt huvud mot hans öra och min kind mot hans axel. Vi låg som två pusselbitar, som passade perfekt ihop. Stjärnorna tindrade över oss.

"Kommer du ihåg på festen när vi såg på stjärnorna?" viskade Ossian efter flera långa minuter av tystnad. Jag log.
"Ja," svarade jag, "det var då jag insåg att jag förmodligen hade känslor för dig.."

Ossians svarade inte, men jag kunde nästan höra hur han log och hur hans hjärta började slå hårdare.
"Det var då dina hockeyfrillor började hata mig" la han till med ett dovt skratt efter några tysta sekunder. Jag skrattade.
"Nej, de hatade dig redan innan" sa jag, rakt och ärligt.
"Och de gör det fortfarande" sa Ossian och skrattade löst. Jag bet mig i läppen.
"Jag löser det. De kan inte hata dig för evigt. De kommer acceptera dig, men det kan ta tid så du måste ha tålamod" sa jag i ett försök att ge honom lite hopp, trots att det var rätt kört just nu. Jag hade ingen aning om hur killarna skulle börja acceptera Ossian. Det fanns ju en anledning att jag inte hade berättat om oss än, och varför jag inte tänkte göra det på ett bra tag.

•••
Kommentera för mer!!! Glöm inte att checka in 'lär dig att älska mig'!!
Puss & kram <3