du gav mig världen

Kapitel 33

Veckorna gick. Jag umgicks bara med Ossian och hans kompisar. Jag och killarna tittade inte ens på varandra i skolan längre, vi hörde inte av oss på sociala medier eller sms eller någonting. Dock hände det då och då att Ossian och killarna rök ihop, men jag kunde inte bli mer arg och besviken än vad jag redan var på killarna. Däremot, de få gånger jag hade pratat med pappa i telefon så hade han berättat att killarna var ledsna över allt och att de bara betedde sig som de gjorde för att skydda mig. Han sa att de hela tiden frågade efter mig och att de kände sig övergivna och bortvalda av mig. Och så kände pappa också. Jag kunde höra det på honom. Och visst förstod jag honom, det kunde inte vara kul att se sin dotter välja att bo hos sin kille framför sin pappa, men jag hoppades att han förstod mig. Varken killarna eller pappa hade sagt förlåt till Ossian eller börjat acceptera att vi var tillsammans och om de inte gjorde det tänkte jag inte slösa tid på dem. Jag trodde att de var bättre än så, men tydligen inte.

Ossian och jag var lyckliga. Eller, lyckliga och lyckliga. Visst, vi tyckte om varandra och hade det roligt och mysigt i varandras sällskap, men allting kändes bara så annorlunda. I början av vårt förhållande var han den snälla, fina killen som jag föll för. Han överraskade mig med dejter, kysste mig så fort han fick tillfälle, retade mig på ett irriterande, men roande sätt. Men allt det dog ut. I skolan skulle han visa sig cool och obrydd, som den typiska Ossian jag hade mött under de första dagarna på skolan. Han visade mig fortfarande kärlek i skolan, det var inte det, utan det var bara det att det inte var samma kärlek. Han ansträngde sig inte för att visa andra att vi var tillsammans och han ansträngde sig inte för att visa mig att han verkligen brydde sig. Men ändå stannade jag kvar. Dels för att jag faktiskt var kär i honom och när vi var helt själva kunde vi ha underbara stunder, och dels för att jag inte hade någon annan. Jag hade förlorat killarna, mina enda vänner och jag hade distanserat mig från pappa så mycket att jag knappt vågade flytta hem igen. Så jag var fast med Ossian. Men det var inte så farligt alla gånger. Den där snälla, fina killen fanns kvar, han visade sig bara inte så ofta längre, och det var synd.

Det var torsdag och pappa och alla killar, förutom Adnan, hade åkt till Danmark inför den efterlängtade hockeyfinalen. Adnan skulle flyga ner en dag senare för att han skulle på en viktig jobbintervju imorgon, inte för att jag brydde mig, utan pappa hade bara berättat det senast vi pratade och det hade av någon anledning fastnat i huvudet. Det var lunch och jag satt och åt med Ossians kompisar. Ossian hade inte kommit än och jag satt och petade i maten i väntan på att han skulle komma. Hans kompisar var rätt tråkiga och ytliga och jag gillade inte riktigt att umgås med dem, men jag hade inte så mycket till val. De kom liksom som ett brev på posten när jag började umgås med Ossian.

"Var är Ossian?" frågade jag otåligt och suckade. Ricky vände sig mot mig.
"Han har lektion fortfarande" sa han nonchalant innan han vände sig tillbaka till dem han pratade med. Jag suckade och tog upp mobilen för att kolla hans schema. På schemat stod det att hans lektion hade slutat för en halvtimme sedan. Jag rynkade på ögonbrynen och ringde upp Ossian, inget svar.
"Han har inte alls lektion, var är han?" muttrade jag. Killarna vände sig osäkert mot mig. De alla försökte komma på en lögn som svar. Jag förstod inte vad som hände så jag rynkade återigen på ögonbrynen och menade på att någon skulle förklara. När ingen svarade så reste jag mig upp med en suck och lämnade matsalen. Jag såg i ögonvrån hur Adnan tittade efter mig där han satt själv vid ett bord.

Medan jag gick i de tomma korridorerna och letade efter Ossian så ringde jag honom gång på gång utan något svar. Det var inte likt honom att vara borta så länge, vi brukade alltid äta lunch tillsammans. När jag gick förbi ett städförråd hörde jag Ossians ringsignal inifrån rummet samtidigt som tonerna tjöt i mitt öra. Jag la tveksamt på luren och gick närmare förrådet.

•••
Nu går det fort fram, håll i hatten!!! Förbered er mentalt inför nästa kapitel säger jag bara ;)
Puss & kram <3