du gav mig världen

Kapitel 21

Tre dagar gick utan att jag och Ossian pratades vid. Senare på kvällen då vi hade kyssts hade Ossian skickat ett sms till mig där det stod "Förlåt, jag skulle inte ha kysst dig". Jag hade ännu inte svarat på smset och jag hade undvikit honom i skolan. Dock hade jag sett blickarna han gav mig, han ville ha svar. Och jag ville gärna ge honom svar, men jag hade inga. Jag hade under dessa tre dagar suttit och funderat fram och tillbaka på om jag gillade honom eller inte, om det var smart att starta något eller inte. Men varje gång jag kom fram till att jag nog ville ge honom en chans så gick jag in på vår sms-konversation och såg hans sms. 'Jag skulle inte ha kysst dig' ekade i mitt huvud. Han ångrade sig, han ville inte vara med mig, han tyckte inte om mig. Och så var jag tillbaka på ruta ett. Och det gjorde det inte lättare att inte kunna prata om det med pappa eller killarna.

Det var torsdag och jag satt hemma vid middagsbordet med pappa.
"Ska du med på träningen ikväll?" frågade han. Han hade märkt att jag inte var mig själv, att det var något som störde mig, och han hade frågat vad det var, men jag bara avböjde och sa att det inte var något speciellt.
"Nä, jag ska nog gå till mamma. Det var länge sedan jag var där" sa jag lågt. Jag gick alltid till mamma när jag behövde prata med någon och inte kunde prata med pappa eller killarna. Inte för att jag blev så mycket klarare i mina tankar av att prata med en gravsten, men det var skönt att släppa ut alla tankar, höra dem högt och ibland lyckades jag faktiskt få svar på mina funderingar på det sättet.

Pappa log och nickade.
"Kan du lägga en blomma från mig hos henne och Johanna?" bad pappa. Jag nickade.
"Självklart" sa jag mjukt.

Efter maten begav jag mig iväg mot kyrkogården. På vägen dit stannade jag vid blomaffären och köpte två blombuketter, en till mamma och en till Johanna. Blomaffären låg vid centrum och det var en liten omväg för att ta sig till kyrkogården, men det gjorde ingenting. Jag svängde in på en gångväg som ledde ut från centrum och mot det håll som kyrkogården låg. Framför mig kom en kille gåendes. Hans blonda hår och gröna ögon gjorde det svårt att missa vem det var. Jag bet mig hårt i läppen och försökte gömma mitt ansikte så gott det gick. Jag var inte redo att möta Ossian nu.

Men Ossian var tydligen redo. När han såg mig lyste han upp i ett leende, men när det inte besvarades så sjönk det långsamt. Trots att jag inte hade tänkt klart alls om jag ville ge Ossian en chans eller inte så var det som att något flög i mig när jag såg honom. När hans osäkra ögon mötte mina. När läpparna som jag hade suktat efter i två dagar sakta särade på sig för att säga något. Jag kunde inte motstå det. Så jag tog ett steg närmare honom. Jag knöt mina armar runt hans hals och kraschade mina läppar mot hans. Denna gång var det ombytta roller. Nu var det Ossian som först var chockad men sedan gav efter mer och mer. Hans händer placerades på min midja. Men så fort han började ta övertaget så drog jag mig ifrån. Våra blickar möttes. Han såg förvirrat på mig.
"Jaså? Så du gillar mig?" sa Ossian flinandes.
"Nej" mumlade jag och höjde ögonbrynen. Ossian fortsatte flina.

Ossian tog ett steg närmare mig. Han la återigen sina händer på min midja.
"Jag tror att du gillar mig. Jag tror att du är så kär i mig så att du inte vet vart du ska ta vägen" viskade han med sina läppar snuddandes vid mina. Jag tog ett djupt andetag. Mitt hjärta slog hårt och jag ville inte annat än att säga att han hade rätt, men jag visste att det inte var vad jag skulle gjort. Jag visste att han skulle såra mig, att han inte alltid skulle vara den snälla, fina killen som jag egentligen hade fallit för. Men det var någonting som fick mig att se förbi allt det. Hans hoppfulla ögon, hans oskyldiga leende. Bara på de få sekunderna fick han mig att falla djupare. Så jag svarade att han hade rätt.

Ossian tryckte sina läppar mot mina med ett stor leende. Värmen spred sig i kroppen.
"Men vi måste ta det lugnt" sa jag menande efter kyssen. Ossian nickade. Jag drog mig loss från honom och började skrapa mina fötter i marken eftersom jag inte visste hur jag skulle agera. Jag bet mig i läppen och försökte förgäves komma på ett bra samtalsämne.
"Är blommorna till mig?" frågade Ossian skämtsamt med ett flin. Jag lyfte upp blicken och höjde ögonbrynen.
"You wish" sa jag och skrattade.
"Vart ska du?" frågade han sedan. Jag svalde hårt.
"Till min mamma" sa jag och vände snabbt bort blicken.
"Okej, jag följer dig dit" sa han mjukt. Jag svalde återigen hårt. Jag visste inte om jag var redo att låta Ossian få veta om min mamma. Visst, under de stunder som vi hade pratat så hade vi pratat på djupet, han visste mycket om mig, men inget om min mamma. Däremot visste jag att jag inte kunde hålla sanningen borta från honom, om vi nu skulle bli något så behövde vi vara ärliga mot varandra.
"Visst" sa jag och försökte mig på ett leende.

•••
Sorry för dålig uppdatering meen jag har inte haft något wi-fi eller 4g så det har varit omöjligt.. Hoppas ni stod ut!! Jag ser att ni börjar gilla Ossian och ni tycker att Audrina gjorde fel i förra kapitlet, men nu då? Vad tror ni? Kan det bli något?
Kommentera!!!!
Puss & kram <3