du gav mig världen

Kapitel 39

Samma kväll satt vi på flyget till Danmark. Adnan hade varit på sin jobbintervju och jag hade packat och strax därefter begav vi oss mot flygplatsen. Trots att jag bokade mitt flyg precis innan avgång så fick vi platser bredvid varandra. Jag lutade mitt huvudet mot Adnans axel och han pussade mig mjukt på huvudet.
"Vi kan inte berätta för killarna eller Gabriel om oss, inte än" sa Adnan tveksamt. Jag nickade långsamt.
"Vad är vi egentligen?" frågade jag.
"Jag vet inte" svarade Adnan efter några sekunders tänkande.
"Men kan vi inte testa? Jag gillar dig, och jag har alltid drömt om att få vara tillsammans med dig. Men, jag vill inte förstöra vår vänskap eller vänskapen med killarna. Så vi kan väl testa, vi ser hur det fungerar, hur vi fungerar. Och om vi märker att det blir något seriöst så berättar vi för de andra" föreslog Adnan. Jag lyfte upp huvudet och fäste min blick vid hans. Med ett leende kysste jag hans mjuka läppar.
"Det låter bra" viskade jag efter kyssen.

Jag och Adnan tog en taxi till hotellet från flygplatsen. Ju närmare vi kom hotellet, desto mer nervös blev jag. Under hela resan, förutom när jag pratade med Adnan, hade jag försökt hitta ett bra sätt att formulera mig inför killarna och pappa, men ingenting var tillräckligt. Adnan såg att jag var nervös och försökte lugna mig genom att hålla min hand, pussa mig på pannan och omfamna mig. Och det kändes bra. Det pirrade i magen av hans närhet och jag blev varm och lugn. Men jag var fortfarande inte helt säker om det berodde på honom eller för att jag saknade närhet efter uppbrottet med Ossian.

Väl utanför dörrarna vid hotellet stannade vi upp. Jag bet mig i läppen och vände mig mot Adnan.
"Sebastian smsade att de satt i baren, kom så går vi dit" sa Adnan mjukt.
"Kan inte du gå in och be pappa komma ut? Jag vill prata med honom först" bad jag. Adnan log mjukt och nickade.

Några minuter därefter kom pappa ut genom dörrarna på hotellet. Han blev förvånad när han såg mig ståendes ute på trottoaren så jag antog att Adnan inte hade berättat. Försiktigt försökte jag mig på ett leende. Pappa log och gick emot mig. Han omfamnade mig mjukt och jag pustade ut i hans famn. Jag visste att pappa alltid skulle finnas där för mig.
"Jag är så ledsen, pappa. Förlåt. Jag har betett mig så illa mot dig och jag mår så dåligt över det. Jag förstår om du inte kan förlåta mig, men jag hoppas det för jag behöver verkligen dig. Det har tärt på mig att inte bara kunna komma hem till dig, få dina tröstande kramar, köra borsta-tänder-tävling, gå på träningarna. Jag har saknat dig och killarna och allt som har med er att göra. Så förlåt" viskade jag med tårar rinnande ner för mina kinder.
"Älskade dotter. Det är självklart att jag förlåter dig, jag är din pappa. Du hade rätt i vad du sa till mig, att du behövde få ta dig an världen själv. Så jag lät dig göra det. Jag visste att du skulle komma tillbaka, att du skulle inse värdet av att ha en pappa tillgänglig och ha tjugo bästa vänner. Och det har du gjort" sa pappa. Jag log.
"Tack" viskade jag.
"Vad är vitsen med att växa upp om man inte får lära sig av sina misstag?" sa pappa och drog in mig i en kram.

"Så vad hände med Ossian?" frågade pappa medan vi gick in till baren där killarna satt.
"Han var otrogen och erkände att allt bara var på låtsas. Han ville bara försvaga mig så att jag inte kunde hota hans ledarroll" förklarade jag. Pappa log snett.
"Jag är ledsen" sa pappa. Jag skakade på huvudet.
"Jag får skylla mig själv" sa jag och ryckte på axlarna.
"Nej, Audrina. Du är värd så mycket bättre än honom" sa pappa mjukt och pussade mig på pannan.

Vi kom fram till killarna som satt i ett hörn av baren och tog upp några bås. Allas blickar vändes mot mig och jag log försiktigt. Jag mötte Adnans blick och ett lugn spred sig inom mig.
"Förlåt för allt de senaste månaderna. Jag har betett mig som skit mot er och ni har inte förtjänat det. Snälla förlåt mig. Jag vet att jag har gjort fel och att det är naivt av mig att tro att ni ska förlåta mig bara sådär. Men jag ber er. För jag behöver er, jag kan inte vara utan er. Ni är mina bästa vänner, mina enda vänner. Ni är dem som får mig att skratta, får mig att känna mig trygg. Så snälla?" bad jag nervöst. Gråten satt i halsen och mitt hjärta slog hårt i väntan på svar. Killarna utbytte blickar med varandra innan de alla brast ut i leenden.
"Självklart förlåter vi dig, Audri" sa Malte och resten av killarna instämde.

•••
Nu är allt som vanligt igen!! Eller?? Kommentera vad ni tror och tycker!!!
PS. Bilden är på killarna i baren!!
Puss & kram <3