du gav mig världen

Kapitel 5

"Vad i helvete håller du på med?!" utbrast plötsligt Adnan bakom mig. Jag vände mig om och han kom springandes mot mig.
"Vad?" frågade jag och höjde ögonbrynen, som om jag inte hade någon aning om vad han pratade om.

Jag, Malte och Dave hade skilts åt från klassen, alla hade gått hem glada över att ha sluppit straffet.
"Allvarligt, Audrina. Jag vet att du försöker visa dig stark och mäktig och få ner Ossian på jorden, men snälla du, vad du än håller på med, lägg ner. Du leker med elden" sa Adnan med en allvarlig ton. Jag suckade.
"Jag vet vad jag gör" mumlade jag tröttsamt. Adnan skakade på huvudet.
"Nej, du vet ingenting om hur mycket makt han har, vad han kan få folk att göra" sa Adnan.
"Vi håller med Adnan, du måste sluta mucka med honom innan han brister, då blir det illa" la sig Malte i. Jag suckade igen.
"Tack för stödet" sa jag ironiskt och började gå fortare.

Killarna sprang ikapp mig.
"Men det är klart vi stöttar dig och det var bra gjort att stå upp idag för treorna betedde sig som skit, men du måste ta det lite lugnt. Vi vet inte hur Ossian är, vad han är kapabel till. Det är dumt att göra sig ovän med treor första dagarna" förklarade Adnan med ett snett leende. Jag stannade upp och log mot honom och de andra killarna.
"Visst, jag ska lugna ner mig. Tack för att ni bryr er" sa jag mjukt.

Adnan följde mig hem eftersom han bodde åt det hållet, medan Malte, Dave och Vincent vek av några kvarter innan.
"Sorry att vi drog med dig" sa Adnan och bet sig i läppen när vi stod utanför min port.
"Äh, det var kul att sätta Ossian på plats lite" sa jag och skrattade. Adnan skrattade till och log snett.
"Och förlåt att jag blev arg på dig, men jag bryr mig om dig. Jag vill inte att du ska hamna i trubbel" sa Adnan tveksamt, nästan lite blygsamt. Jag log mjukt.
"Jag vet att du bryr dig, tack" sa jag mjukt och kramade honom.
"Vi ses imorgon på pizzakvällen" sa Adnan innan han gick.

När jag kom in genom ytterdörren ropade pappa hej inifrån vardagsrummet. Jag gick dit och såg honom halvligga i soffan med ett glasspaket som han proppade i sig. Ett skratt lämnade mina läppar och jag slog mig ner bredvid honom.
"Herregud, du måste skaffa dig en tjej" sa jag och tog glassen från pappa och började äta ur den.
"Jag dejtar inte igen" sa pappa kort. Jag himlade med ögonen. Så hade han sagt under hela min uppväxt. Och visst, jag förstod att han tyckte att det var jobbigt att dejta med tanke på hur det hade gått med min mamma och Johanna.
"Men kom igen, du har dejtat två tjejer i hela ditt liv" sa jag och slängde en anklagande blick mot honom.
"Ja och se hur de slutade" sa han och gav tillbaka en anklagande blick.
"Men du behöver någon" sa jag och putade med underläppen. Pappa skakade på huvudet.
"Du då? Skaffa en partner själv" sa pappa och fnös. Jag himlade med ögonen igen.
"Jag är nöjd med singellivet" sa jag, trots att jag egentligen ville ha en pojkvän, men det var svårt att träffa någon när jag hela tiden var omgiven av tjugo killar som ville bevaka varje steg jag tog så att jag inte hamnade med fel kille.
"Bra, jag med. Då kan vi vara singlar tillsammans" sa pappa innan han tog tillbaka glassen som jag bara hade hunnit ta några tuggor av. Jag skrattade.
"Visst" mumlade jag och fäste blicken vid tv:n.

•••
Kommentera vad ni tycker!!!
Puss & kram <3