du gav mig världen

Kapitel 20

Ossian flinade fortfarande mot mig.
"Det är lite oroande att du ljuger så bra" sa han. Jag himlade med ögonbrynen.
"Och lite hjärtskärande att du måste ljuga för att du inte vill berätta för din pappa att du är på dejt med mig" fortsatte han. Jag spärrade upp ögonen.
"För det första, vi är inte på dejt. För det andra, säger jag till pappa att jag är med dig så säger han det till killarna och om de får reda på det så kommer de slå ner dig igen" förklarade jag.
"Aw, du bryr dig om mig" sa Ossian med en road ton. Jag himlade skrattandes med ögonen och reste mig upp.
"Tack för idag, men jag måste gå nu" sa jag. Ossian skakade på huvudet och reste sig upp han också.
"Jag skjutsar dig" sa han och log oskyldigt. Jag tvekade en stund innan jag till slut nickade.
"Men då behöver jag låna din mobil så jag kan ringa min mamma och säga att jag blir sen" la han till. Jag höjde på ögonbrynen och gav honom tveksamt min mobil. Han höll på med den i några sekunder innan han gav tillbaka den med ett flin.
"Du ringde ju inte din mamma" sa jag frågandes.
"Nej, jag tog ditt nummer" svarade han enkelt innan han gick förbi mig ut till hans bil. Jag skrattade för mig själv och skakade på huvudet medan jag följde efter honom.

"Smart drag" sa jag när vi hade satt oss i bilen. Ossian flinade som svar.
"Well, du är ganska lättlurad" sa Ossian retsamt.
"Och du är ganska självgod" svarade jag.
"Vart ska du?" frågade Ossian medan han startade bilen.
"Hockeyhallen" svarade jag. Ossian nickade och körde iväg.
"Men du får släppa av mig något kvarter bort så att inte killarna ser dig" la jag till.
"Asså de där hockeyfrillorna, varför umgås du med dem? De låter dig ju inte göra som du vill, du får ju inte umgås med dem du verkligen vill umgås med" sa Ossian. Jag fnös.
"Jag får göra vad jag vill och umgås med vem jag vill, förutom dig" svarade jag stött.
"Precis, den du verkligen vill umgås med" sa Ossian flinandes. Jag fnös igen, men svarade inte. Jag visste att han hade rätt, och han visste att han hade rätt.

När vi var ett kvarter ifrån hockeyhallen körde Ossian in till kanten och stängde av bilen. Vi vände oss mot varandra båda två och våra blickar möttes. Länge satt vi där med blickarna fästa vid varandra. Ingen ville bryta tystnaden och ingen ville bryta ögonkontakten.
"Du är helt otrolig asså, jag förstår inte vad du gör" mumlade Ossian, samma fras som han hade frågat mig flera gånger innan. Hur jag gjorde det, vad jag gjorde. Men jag förstod inte vad jag gjorde. Varje gång jag frågade honom hade han bara bytt samtalsämne och det gjorde mig irriterad. Jag ville veta vad han undrade.
"Vad?" frågade jag. Ossian skakade på huvud och drog bort blicken.
"Vi ses" sa han nonchalant. Och han gjorde det igen. Gick över till sin dryga, elaka sida inom loppet av några sekunder. Det var dessa stunder som jag insåg att jag inte kunde umgås med honom. Jag stod inte ut med hans personlighetsändringar.
"Att du alltid lyckas sabba allt vi har byggt upp efter varje bra stund tillsammans" muttrade jag och gick ur bilen. Jag smällde igen bildörren och började irriterat gå mot hockeyhallen. Jag förstod inte hur jag kunde tro att jag och Ossian kunde bli något, hur jag kunde tro att jag höll på att falla för honom. Han var den konstigaste människan jag hade mött och han var inte den typen jag ville involvera mig med. Allt med honom var krångligt och rörigt. Men det värsta var hur dåligt jag mådde efter dessa stunder, när han hade gått tillbaka till sin elaka sida och rasat allt vi hade byggt upp, alla förhoppningar jag hade skapat mig.

En bildörr öppnades och stängdes snabbt igen, men jag orkade inte ens bry mig om att se efter. Steg hördes bakom mig och Ossian sprang fram till mig. Han drog tag i min axel och fick mig att stanna. Irriterat vände jag mig om mot honom. Jag öppnade munnen för att konfrontera honom, men hann inte yttra ett enda ord innan jag stoppades av honom. Hans mjuka, perfekta läppar pressades mot mina i en varm, omsorgsfull kyss. Han hade kupat sina händer om mina kinder och hans läppar masserade mina. Jag blev chockad till en början, men ju längre kyssen pågick, desto mer tyckte jag om den. Och när han väl drog ifrån skrek mina läppar efter mer. Ossian stannade med huvudet några centimeter från mitt. Hans blick flackade mellan mina ögon.
"Jag förstår inte hur du gör det. Hur du kommer in första dagens skolan och vågar kaxa mot mig. Hur du trotsar mig på nollningen. Hur du ständigt dissar mig i skolan. Hur du himlar med ögonen varje gång jag möter din blick. Hur du skriker på mig. Hur du berättar för mig vilken dålig människa jag är. Men ändå lyckas få mig att dras till dig. Ändå lyckas få mig att bara vilja ha mer. Vilja ha dig nära mig. Vilja reta dig mer bara för att få se det underbara leendet på dina läppar. Vilja få reda på allt om dig. Vilja ha dig som min. Jag vet i fan vad du gör eller hur du gör det, men herregud, någonting gör du med mig" viskade han lågt.

Mina tankar började snurra. Jag kunde inte tänka klart och jag kunde framförallt inte förstå vad jag skulle svara på hans ord. Jag visste inte vad jag kände, vad jag ville eller hur jag skulle reagera så jag vände mig om och sprang bort från Ossian. Lämnade honom ensam där på gatan efter vår underbara kyss. Lämnade honom full med frågor precis så som han lämnade mig varenda gång.

"Audrina!" ropade Ossian och steg hördes bakom mig. Jag sprang snabbare ifrån honom, men när jag insåg att killarna kanske skulle se oss så stannade jag och vände mig mot Ossian. Han kom snabbt fram till mig.
"Jag vill inte ha någonting med dig att göra. Du är definitionen av drama, trubbel, krossade hjärtan. Jag orkar inte med det, Ossian" sa jag med tårarna i halsen innan jag vände mig om och sprang iväg, utan att Ossian följde efter mig.

•••
Hur många av er litar på Ossian? Alltså jag ÄLSKAR att göra karaktärerna självgoda, dryga och skämtar sig fram på ett flirtigt sätt!! Vad tycker ni? Gillar ni det? Ska jag fortsätta med det?
Puss & kram <3