du gav mig världen

Kapitel 31

Under tystnad gick vi in i ett annat omklädningsrum där Ossian kunde ta av sig utrustning. Sedan skyndade vi oss ut till hans bil och åkte iväg.
"Förlåt" sa jag lågt och bet mig i läppen. Ossian log snett och placerade sig hand på mitt lår.
"Det är inte ditt fel" sa han.

Tystnaden intog plats och det gav mig tid att tänka igenom allt som nyss hade hänt. Jag insåg hur mycket drama jag hade försatt mig i och någonstans inom mig önskade jag att jag inte hade kaxat mot Ossian den där första dagen, då hade inget av detta hänt, allt hade varit precis som vanligt. Men å andra sidan hade jag aldrig fått lära känna Ossian, visst, jag hade sluppit bli irriterat så många gånger, men jag hade inte fått se honom på djupet. Jag hade inte varit så lycklig som jag är i hans sällskap. Tankarna irrade iväg och jag kunde inte kontrollera dem längre. Allting var kaos i mitt huvud, precis som i mitt liv. Mina tårar började sakta rinna ner för mina kinder och jag vände snabbt bort huvudet för att inte behöva visa för Ossian att jag grät. Men han märkte. Han saktade in och stannade intill vägkanten. Snabbt gick han ur bilen, öppnade min dörr och drog ut mig ur bilen. Hans trygga armar omfamnade mig och jag grät ut mot hans bröstkorg.
"Det löser sig, jag lovar" viskade han samtidigt som hans händer ströks längs min rygg.

Jag och Ossian åkte hem till hans lägenhet. Vi hade inte varit där tidigare och jag kom bara ihåg långt bort i tankarna att han hade nämnt att han hade en egen lägenhet. Ossian började direkt plocka upp lite kläder och disk som låg slängt här och var medan jag såg mig omkring. Det var en typisk ungkarlslya, liten, mycket grejer, stökigt, men ändå, på något sätt, lite mysigt. Jag satte mig ner vid en barstol medan Ossian plockade in disk i diskmaskinen. När han var klar kom han fram till mig. Jag snurrade barstolen så att jag satt mot honom och han pressade sig närmare mig och placerade sin kropp mellan mina särade ben. Mina armar slingrades runt hans hals och hans vilade på min midja. Försiktigt lutade han sig fram mot mitt ansikte och våra läppar möttes i en kyss. Kyssen övergick snabbt till hångel. Försiktigt började Ossian rycka i min tröja. Jag förstod hinten och flinade till innan jag drog av den. Med ett lurigt leende gav jag honom en utmanande blick. Han skrockade och lyfte upp mig i hans famn. Strax därefter hamnade vi i sängen. Ossians tröja var av, våra läppar vägrade släppa kontakten. Hans händer smekte min bara hud. Mina fingrar rufsade till hans hår. Jag kände hur min kropp skrek efter mer, skrek efter honom.
"Vill du?" frågade Ossian hetsigt. Jag bet mig i läppen och nickade sakta. Jag var redo. Det var som att en gnista tändes inom Ossian. Han skyndade sig upp ur sängen och gick fram till sitt skrivbord. Jag tittade frågandes på honom, men efter några sekunder med ryggen mot mig så vände han sig om med en kondom i handen. Jag log lurigt.

Dagen därpå vaknade jag tidigare än Ossian. Jag låg tätt intill honom och såg hörde hans lugna, fridfulla andetag. Hans hår låg rufsigt på hans huvud och små hårslingor hängde för hans ögon. Hans läppar var aningen särade och hans ögonlock var försiktigt stängda. Jag höll på att falla riktigt hårt för den där killen.

Ljudlöst reste jag mig upp och rotade igenom hans garderob innan jag hittade en stor, mysig hoodie som jag klädde på mig. Jag trippade ut i köket och såg min mobil på köksön. Med mobilen i handen satte jag mig vid en barstol. Under natten hade jag fått femtiotre missade samtal och trettio sms från pappa, samt några sms och samtal från killarna, främst Adnan och Malte. Eftersom jag inte hade lust att prata med någon av dem efter gårdagens händelse i omklädningsrummet, men ändå kände en skyldighet att svara pappa så gick jag in på hans och min konversation. "Var är du?", "Är du med Ossian? Är allt som sas sant om honom?", "Snälla, Audrina, jag måste få veta var du är", "Jag är så orolig, snälla.. Du behöver inte berätta var du är, jag vill bara veta att du är okej", och mycket, mycket mer hade han skrivit. Jag suckade djupt innan jag knappade in ett meddelande, "Jag är okej" skrev jag och skickade det.

Senare den dagen skjutsade Ossian hem mig för att hämta lite kläder och sådant eftersom jag hade bestämt att jag skulle sova hos honom i några nätter. Pappa var hemma så jag beordrade Ossian att stanna i bilen och han gjorde som jag sa. Så fort jag kom in genom dörren kom pappa springandes ut i hallen. Han omfamnade mig hårt och jag stretade inte emot, men jag svarade inte med en kram.
"Försvinn aldrig sådär igen, Audrina" sa pappa med en allvarlig ton. Jag suckade och himlade med ögonen.
"Jag ska bo hos Ossian i några dagar" mumlade jag och gick förbi pappa. Jag gick in till mitt rum och stängde dörren. Pappa var snabbt efter mig.
"Jag tillåter inte det, Audrina, inte efter vad jag hörde från killarna" sa han sammanbitet. Jag ignorerade honom och började packa en väska.
"Audrina, hörde du vad jag sa?" upprepade sig pappa. Jag suckade och slutade packa. Jag vände mig mot honom.
"Pappa, du har gjort mig lycklig. Du har älskat mig med hela ditt hjärta och du har fått mig att förstå att min mamma älskade mig med hela sitt hjärta. Du har uppfostrat mig till en lycklig tjej. Du har tagit med mig till hockeyhallen och lärt mig allt du kan. Du har gett mig mina tjugo bästa vänner. Du har gett mig den finaste relation jag kunnat önska mig med min mormor, morfar, farmor och farfar. Du har alltid satt mig först. Du har skyddat mig med allt du har. Du har gett mig världen. Men nu är det min uppgift att ta mig an världen. Och du måste låta mig göra det."

•••
Hmmmm, nu händer det grejer här.. Audrina bryter helt kontakten med Gabriel?? Rätt eller fel? Kommentera vad ni tycker om boken!!

Glöm inte att checka in vad jag har skrivit i delen innan detta kapitel!! Jag blir sååå glad om ni röstar på mig i del 5, Slutlistan av finalisterna, av Books of the year av AmbassadorsSE !!!

Puss & kram <3