du gav mig världen

Kapitel 6

På kvällen dagen efter var det dags för pizzakväll hos Dante. Jag, Vincent, Alejandro, Dave och William hade erbjudit oss att hämta pizzorna och var därför nu påväg till pizzerian som låg i stan. Dante bodde med sin fru i ett hus några hundra meter utanför stan och han hade en stor tomt som var perfekt för pizzakvällarna nu när vi var så många.

När vi kom in i pizzerian sa mannen som bakade dem att de inte var klara. Han kände igen oss, vilket inte var så konstigt eftersom när vi väl beställde pizzor så beställde vi minst tjugo stycken. I väntan på pizzorna satte vi oss vid ett bord. Min blick svepte över pizzerian och strax mötte jag de där gröna ögonen som tillhörde killen med det rufsiga blonda håret och det ständiga flinet på läpparna. Han borrade in sin luriga blick i mina ögon. Jag rörde inte en min utan låtsades vara oberörd, trots att en känsla av ilska och frustration intog min kropp samtidigt som jag kände mig nöjd över gårdagens händelse.

Ossians kompisar fick syn på mig eftersom de såg att Ossian tittade på mig.
"Ey, Ossian, det där är ju tjejen som trotsade dig igår och fick alla ettor att sticka innan vi var klara" sa en av hans kompisar retsamt.
"Käften" mumlade Ossian sammanbitet.
"Fick jag seriöst alla andra klasser att gå också?" utbrast jag förvånat med ett nöjt leende. Vincent, Alejandro, Dave och William vände sig mot mig och undrade vem jag pratade med. Deras blickar gled mot Ossian och hans gäng.
"Man blir visst inte av med den där killen" mumlade Dave och fick killarna att skratta. Men jag lyssnade inte, jag väntade på att Ossians vänner skulle svara.
"Ossian försökte få det riktiga förlorarlaget att ta straffet, men de vägrade med hänvisning till dig och stack, och sen gjorde alla andra klasser också det" svarade kompisen. Jag skrattade nöjt.
"Jag sa käften" upprepade sig Ossian, strängare den här gången. Jag skrattade. Jag njöt att att se honom vara så arg och frustrerad över vad jag hade gjort. Han behövde svettas lite.

Till slut reste sig Ossian och hans gäng gjorde detsamma. Han gick mot mig och killarna, fortfarande med blicken fäst vid mig som han hade haft hela tiden. Jag såg i ögonvrån hur killarna spände sig, de var beredda på att slåss för att skydda mig om Ossian skulle göra något. Men han gjorde ingenting. Utan han stannade några centimeter framför mig. Hans blick borrade sig ännu djupare in i min.
"Vill du något eller?" frågade jag till slut. Det började bli lite obekvämt att bara stirra på varandra utan att säga ett enda ord. Ossian skakade på huvudet.
"Jag undrar bara hur du gör det" mumlade han innan han gick sin väg med gänget bakom sig. Förvirrat tittade jag efter honom medan jag försökte förstå vad han menade. Undrade hur jag gjorde vad?

Kvällen spenderades sedan på Dantes gräsmatta. Jag, pappa, laget, pappas gamla lag och Dante och hans fru. Vi alla satt utspritt på altanen och gräsmattan, åt pizza, pratade, skrattade och lekte lekar då och då. Just nu låg jag och Alejandro på gräsmattan aningen avskilt från de andra och pratade knagglig spanska, eller jag i alla fall. Alejandro var spanjor och han hade i all evighet försökt lära mig att prata spanska, och trots det och trots alla spanskalektioner i fyra år så kunde jag fortfarande knappt säga hej.

"Vad ligger ni här och myser för?" utbrast plötsligt Adnan som nu stod framför oss. Jag sträckte ut armarna mot honom och han slängde sig över mig. Jag skrattade och la armarna om honom.
"Du får vara med om du vill" sa jag och Adnan skrattade medan han rullade över mig så att han låg på rygg mellan mig och Alejandro.
"Tack, vad snälla ni är" sa han och log.
"Hörde du att alla klasser drog igår efter att ni hade gått? Jag gick precis efter er med William och Sebastian, men alla andra ettor gick tydligen också sen" sa Alejandro till Adnan. Jag nickade nöjt och Adnan skrattade.
"Hon har pondus den här bruden" sa Adnan och nickade mot mig. Jag skrattade till. Adnan fäste sin blick vid min och jag drog generat bort den.

"Men hur vet du det?" frågade han efter några sekunders tänkande.
"Ossians kompis sa det på pizzerian, vi mötte dem där förut" förklarade Alejandro. Jag bet mig i läppen och kisade mot Adnan som gav mig en suck.
"Du skulle låta honom vara" muttrade Adnan. Jag log oskyldigt.
"Jag gjorde ingenting, det var bara hans kompis som snacka" försvarade jag mig, utan att berätta hela sanningen.
"Så du mötte Ossian men sa ingenting?" frågade Adnan med ett tonläge som tydde på att han inte trodde på mig. Med ett skratt borrade jag in mitt ansikte mot hans bröstkorg utan att svara.

•••
Berätta vad ni tycker om boken!! Jag älskar att läsa era kommentarer!! Ni är bäst!!
Puss & kram <3