du gav mig världen

Kapitel 8

Under hela veckan hade Ossian gått runt om gett mig otolkbara blickar. Det var inga flin och inga arga blickar, men det var heller inte varma, vänliga blickar. Det var något mellanting, något neutralt, som att han bara ville se vad jag gjorde, vem jag var med, vad jag pratade om, och jag förstod verkligen inte. Men jag orkade inte ens ifrågasätta honom för det skulle bara innebära mer drama, och det behövde jag inte. Med tanke på händelsen vid nollningen så visste i princip hela skolan vem jag var och jag var nu mer 'tjejen som vågade trotsa kungen'. Jag brydde mig inte så mycket om vad andra sa om mig och att de pratade om händelsen, men det gjorde Ossian. Jag vet inte hur många gånger han hade gått fram till folk som pratat om det och bett dem att sluta, på sitt retsamma och självgoda sätt förstås, för han ville ju inte visa att han var sårbar. Till en början förstod jag inte varför han behövde förklara sig själv för alla, varför han bara inte kunde släppa det, men killarna förklarade för mig att han det var för att han var orolig för att jag skulle ta hans plats och han ville behålla sin respekt och sitt förtroende.

Idag var det fredag och killarna var inte i skolan. I eftermiddag skulle de ha en match i en annan stad och därför behövde de ta ledigt för att hinna ta sig dit, träna, värma upp och träffa sina motståndare. De åkte imorse tillsammans med pappa, men eftersom jag ändå inte behövde vara med under dagen så stannade jag hemma för att slippa missa en dag i skolan. På senare tid hade jag börjat göra så, om det bara gällde bortamatcher, inte om det var läger för dem följde jag alltid med på. Men jag skulle i alla fall åka till dem direkt när jag slutade och hade räknat ut att jag skulle hinna precis till matchens start, för även om jag åkte senare så var jag alltid med på deras matcher. Jag hade inte missat en enda match under alla dessa år och det planerade jag inte att göra heller.

Det var lunchdags och jag stod med min matbricka i händerna och blickade ut över matsalen. Det hade varit tomt hela dagen utan killarna, jag hade ingen att prata med på lektionerna eller rasterna, ingen att möta vid skåpen på morgonen, men speciellt ingen att äta lunch med. Med tanke på att jag under hela min uppväxt bara hade umgåtts med killarna så var det inte annorlunda här på gymnasiet. Jag och killarna hade varit så insnöade på att bara umgås med varandra så att vi inte hade brytt oss om att lära känna andra i klassen eller skolan, och jag insåg nu att det kanske inte var så bra trots allt.

Plötsligt harklade sig någon bredvid mig. Jag vände dit blicken om möttes av en tjej med svarta, långa flätor och ett stort leende. Mittemot henne satt en annan tjej med lite ljusare hår och ett lika stort leende.
"Har du ingen att äta med?" frågade tjejen med svart hår. Jag log snett och skakade på huvudet.
"Kom, sätt dig med oss" sa hon och gestikulerade mot platsen bredvid henne. Jag log tacksamt innan jag satte mig ner.
"Usch, jag kommer ihåg första dagarna i ettan när man inte kände någon och hela tiden oroade sig för att vara ensam, men det blir bättre! Jag lovar" sa den andra tjejen.
"Ja, jag får hoppas det" sa jag och log.

"Vad heter ni?" fortsatte jag efter några sekunder av tystnad.
"Jag heter Felicia och det här är Hanna, och du?" sa tjejen med svarta flätor. Jag nickade.
"Audrina" svarade jag. Tjejerna fick fundersamma blickar innan Hanna vågade sig på att fråga.
"Vänta? Så du är den där ettan som trotsade Ossian på nollningen?" frågade hon. Jag skrattade till med ett ansträngt skratt och nickade.
"Mm, det är jag det" sa jag och höjde ögonbrynen.
"Alltså, vi var inte där, vi tycker att allt med nollningar är så töntigt och förnedrande, och när vi hörde att det var någon som hade stått upp mot Ossian och treorna så blev vi så glada. Shit vad du är grym" sa Felicia. Ett leende intog plats på mina läppar.
"Tack" sa jag generat.
"Vi går i hans klass, och ingen har någonsin vågat göra något liknande ända sedan han började här" sa Hanna. Jag höjde på ögonbrynen.
"Jag fattar inte varför han har så mycket respekt av alla? Varför är just han skolans kung?" frågade jag.
"Jadu, han är bara helt enkelt en typisk ledare. En fuckboy, badboy, bryr sig inte om någonting, suktar efter makt. Ingen vågar gå emot honom, då vänder han hela skolan emot en" förklarade Hanna. Jag nickade sakta.
"Men med dig lyckades han inte, jag tror att vi har hittat en konkurrent" sa Felicia och blinkade mot mig. Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Jag är inte ute efter att ta hans plats, jag tycker bara att han är otroligt dryg och självsäker och han behöver sättas ner på jorden" förklarade jag. Hanna och Felicia nickade förstående.
"Du har ju lyckats lite i alla fall. Vi ser ju hur han tittar efter dig i korridorerna, han försöker ju läsa av dig, ditt nästa drag, för att han inte vill bli överraskad och tvingas förklara sig igen för allihopa för att få tillbaka respekten och förtroendet. Han är ju rädd för dig" sa Felicia. Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Nu överanalyserar ni, herregud, han är inte rädd för mig. Och jag har inget nästa drag, verkligen inte" sa jag, fortfarande skrattandes.

•••
Ja, asså den här uppföljaren är inte lika bra som den första boken, enligt mig i alla fall.. men vi får väl se vad ni tycker!!! Jag har i alla fall lite andra planer som ni snaaart ska få ta del av!! Håll ut!!
Puss & kram <3