du gav mig världen

Kapitel 10

Jag stod i Adnans famn ute på fotbollsplanen mitt bland resten av alla naturklasser. Det var tidigt på morgonen och kallt som bara den, vilket förklarade varför Adnan höll om mig. Killarna stod runt om oss och pratade om hur otaggade de var på dagens aktivitet. Vi hade nämligen en årskursblandad dag för att lära känna folk på samma linje men i andra årskurser. Jag var inte heller så värst taggad över dagen eftersom jag inte var så bra på att träffa nytt folk med tanke på att jag alltid hade killarna vid min sida, men idag skulle vi bli indelade i grupper om tre, en från varje årskurs, alltså skulle jag inte känna någon.

En lärare tog ton och efter ett tag tystnade alla elever.
"Välkomna! Vi ska snart dela in er i grupper och i dessa grupper ska ni hitta olika saker på en lista och fota dem, och minst två i gruppen måste finnas med på bilderna" förklarade läraren. Alla elever suckade, men läraren brydde sig inte utan fortsatte ge information. När hon var klar så började hon ropa upp grupperna. Varje uppropad grupp gick iväg allt eftersom. Plötsligt hörde jag mitt namn och jag flyttade mig ur Adnans famn för att lyssna noggrannare.
"Audrina Nylander i ettan, Anton Holm i tvåan och Ossian Campbell i trean" sa läraren. Jag spärrade upp ögonen och började skaka på huvudet.
"Finns det någon som har mer oflyt än mig?" utbrast jag tröttsamt. Killarna som fortfarande var kvar gav mig oroliga blickar.
"Äh, jag klarar mig" sa jag och log försäkrande mot dem innan jag gick mot en annan lärare som gav listan och samlade ihop grupperna. När jag kom närmare såg jag att Ossian redan hade tagit listan och stod en bit bort tillsammans med en vilsen och rädd tvåa. Jag himlade med ögonen medan jag gick bort till honom. Så fort Ossian fann mig med sin blick brast han ut i ett flin.

När jag kom fram till dem så ignorerade jag Ossian helt och gick istället först fram till tvåan.
"Hej! Audrina" sa jag glatt och sträckte fram handen.
"Anton" sa han och försökte sig på ett leende. Anton var söt. Han var liten i sin kroppsbyggnad och hade långt, blont hår som hängde för hans ögon när han inte drog bort det. Men jag hann inte studera honom länge eftersom Ossian harklade sig bakom mig. Jag vände mig om med en suck.
"Alltså jag blir aldrig av med dig" sa jag tröttsamt.
"Jag är glad att se dig med" sa Ossian och log retsamt. Jag fnös.
"Vad ska vi göra?" frågade jag och tog listan ur Ossians grepp.
"Okej, vi ska bland annat hitta en restaurang, jag vet en som ligger nära. Ska vi dra dit först?" frågade jag och vände mig mot Anton. Han nickade försiktigt. Jag orkade inte ens bry mig om att fråga Ossian utan började bara gå. Anton skyndade sig efter mig och slank upp vid min sida. Ossian dök upp på min andra sida efter några sekunder.

"Visst är det du som satta Ossian på plats på nollning förra fredagen?" frågade Anton lågt, förmodligen så att Ossian inte skulle höra, efter en lång, tryckt tystnad. Jag skrattade löst och skulle precis svara när Ossian avbröt mig.
"Hon satte mig inte på plats, herregud. Du din lilla tönt ska hålla käften" utbrast Ossian irriterat. Jag stannade till och vände mig tvärt mot honom.
"Ossian, lägg ner" sa jag strängt och spände blicken i honom.
"Aw, bryr du dig om lilla naturnörden här?" sa Ossian med en hånfull röst. Jag fnös.
"Du och jag är lika mycket naturnördar som honom. Vi alla här går natur, det är därför vi är här, idiot" sa jag drygt. Ossian fnös och svepte sin dämmande blick över Anton som stod bredvid mig alldeles skamsen och ihopkuren. Jag fick ont i hjärtat av att se att han verkligen tog åt sig.
"Men du ser ju på honom" sa Ossian. Jag skakade på huvudet och skulle precis protestera när Anton la sig i.
"Jag mår inte så bra, jag går nog hem" sa han. Jag skakade hastigt på huvudet.
"Nej! Snälla stanna! Jag kan se till att Ossian är snäll" bad jag. Anton skakade på huvudet.
"Det är lugnt, jag känner inte för att vara kvar" sa han och skyndade sig iväg från oss. Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag tyckte så synd om honom. Men min sympati för Anton gick snabbt över till ilska mot Ossian.

"Hur i helvete kan du vara så jävla dum i huvudet och så jävla elak mot allt och alla? Låt folk fucking vara" skrek jag på Ossian. Han stod bara där med sitt retsamma flin och det fanns ingenting jag störde mig mer på än han och hans flin just nu.
"Seriöst, hur kan du ens leva med dig själv? Skäms du inte?" utbrast jag. Ossian började gå igen och jag rynkade på ögonbrynen och följde efter.
"Du är så vidrig som ska hacka på varenda varelse och du ska ha rätt om allting, allt ska vara på ditt vis och dina ord är lag" fortsatte jag. Ossian låtsades inte om mig, jag visste inte ens om han lyssnade, men jag brydde mig inte, jag ville bara få ut min ilska.
"Och du tror att du är så jävla känd och populär i skolan, och visst det kanske du är, men jag förstår inte varför? Vem fan vill ha respekt för någon som dig? Jag har aldrig mött någon vidrigare människa än dig!"

"Jag fattar inte varför du tycker så illa om mig" mumlade Ossian efter en alldeles för lång och otroligt tryckt tystnad, "alla andra älskar mig.."
"För att du uppenbarligen tycker illa om mig, och du är dryg som fan, du är kaxig, du retas, du bråkar, du trycker ner mig och mina vänner" förklarade jag.
"Men det är ju bara för att du är kaxig och dryg mot mig. Hade du bara flyttat dig i korridoren första dagen och inte trotsat mig på nollningen så hade du, precis som alla andra, behandlats med respekt från mig" förklarade Ossian. Han lät frustrerad.
"Men du förstår ju inte, det är precis det jag menar. Ingen ska behöva flytta sig i korridoren eller tvingas utstå något vidrigt straff bara för att du säger det" utbrast jag. Ossian fnös.
"Det är ju omöjligt att diskutera med dig" mumlade han och började gå. Jag fnös och gick efter honom.
"Ska du säga" muttrade jag.

Det var tyst ett bra tag mellan oss. En jobbig tystnad som inte gav sig. Då och då sneglade jag mot honom för att se om han fortfarande var arg, vilket han verkade vara eftersom han inte hade det ständiga flinet och de luriga ögonen. Som tur var bröt Ossian tystnaden när vi nådde restaurangen.
"Okej, jag tycker såhär. Vi skiter i den där jävla listan och alla jävla problem vi har med varandra. Vi glömmer bort det för ett litet tag och äter brunch här istället, pratar som vanliga människor, lär känna varandra, börjar om" sa han. Jag blev minst sagt chockad av hans ord. Det var något jag aldrig trodde att jag skulle få höra från Ossian.
"Och vad får dig att tro att jag vill äta brunch med dig?" frågade jag och höjde mitt ena ögonbryn. Flinet kom tillbaka och det var nästan att jag hade väntat på det, som att ett lugn spred sig inom mig när jag såg det irriterande flinet yttra sig på hans läppar.

•••
Detta kapitel hör väldigt mycket ihop med nästa så jag publicerar det direkt!!
Kommentera vad ni tycker!!
Puss & kram <3