du gav mig världen

Kapitel 38

"Gillar du inte mig på det sättet?" frågade jag försiktigt, rädd för svaret.
"Gillar du mig på det sättet?" frågade Adnan, nästan förvånat. Jag bet mig i läppen. Ärligt talat så visste jag inte. Jag visste inte om hans närhet kändes så bra för att jag saknade närhet från Ossian eller om jag verkligen gillade Adnan. Men jag trodde, och hoppades, på det andra. Jag hade tänkt på det flera gånger förut, mig och Adnan. Det hade alltid varit någonting mellan oss, men ingen av oss hade vågat erkänna det, äventyra vår vänskap.
"Jag tror det" viskade jag och ett leende prydde mina läppar. Jag såg ett leende på Adnans läppar, men snabbt därefter dog det ut.
"Okej, du ska få veta sanningen. Men du måste lova att inte säga att jag har sagt detta. Jag bryter mot så många brocodes, du anar inte" sa Adnan suckandes. Jag tittade frågandes på honom, men nickade sedan. Adnan tittade på mig och suckade igen.
"Jag har haft känslor för dig längre än vad jag vetat vad känslor är, men när det väl började bli seriöst och jag insåg att jag verkligen gillade dig på riktigt så sa jag det till grabbarna en dag för att få lite råd. Då kom det fram att i princip alla hade mer eller mindre känslor för dig. Det blev bråk om vem som hade förtur, vem som skulle få dig. Men det slutade med att vi förstod att det inte skulle fungera att alla var på dig och vi kunde inte enas om vem som skulle få chansen så vi gjorde upp en regel. Ingen fick stöta på dig, ingen fick starta något med dig. Dels för att alla andra skulle bli svartsjuka och dels för att det skulle kunna förstöra vänskapen och gemenskapen i laget. Och regeln gäller fortfarande" berättade Adnan. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Såklart var jag glad över att höra att Adnan hade känslor för mig, men att hela laget hade haft det? Och att de trodde sig ha rätten att bestämma över mitt kärleksliv? Det gjorde mig bara irriterad.
"Hur kan ni bestämma något sådant utan mig?" utbrast jag upprört, trots att jag visste att det inte bara var Adnans fel.
"Men herregud, skulle vi dragit in dig? 'Hej, Audrina, nu är det så att alla vi har känslor för dig så ingen av oss får dejta dig'?!" utbrast Adnan tillbaka med ironi i imitationen. Jag bet mig i läppen, han hade rätt.
"Har ni fortfarande känslor för mig?" frågade jag försiktigt. Jag var rädd för svaret. Jag hade aldrig tänkt på någon killarna på mer än vänskapsnivå, förutom lite i baktankarna om Adnan.
"Jag har det, men de andra vet jag inte. Kanske någon, men många har ju tjejer" svarade Adnan.

Våra blickar fastnade i varandra och tystnaden låg som ett tjockt lager mellan oss.
"Jag kan inte svika grabbarna, jag kan inte riskera lagets gemenskap, jag kan inte riskera vår vänskap" viskade Adnan till slut.
"Laget bestämmer inte över vem jag dejtar" viskade jag tillbaka. Mitt hjärta slog snabbt och hårt av Adnans intensiva blick. Jag hade aldrig förut känt en så stark dragningskraft mellan oss, en så stark samhörighet, tillhörighet till varandra. Kanske var vi menade för varandra, och hade alltid varit? Kanske hade jag bara varit för blind för att se det?

Jag kysste Adnan mjukt och passionerat. Han blev fängslad i kyssen och gjorde inget motstånd, tvärtom fick han den att fortsätta. Våra tungor masserade intensivt varandra och jag ville inte slita mig för ens en sekund.

Senare den dagen låg jag i Adnans famn i soffan.
"Men du måste prata med killarna innan vi kan berätta för dem. Du kan inte fortsätta att inte prata med dem och Gabriel" sa Adnan med en allvarlig ton. Jag suckade.
"Jag vill det, jag vill så gärna komma tillbaka till er, men hur ska jag kunna göra det när jag har betett mig som jag har gjort? Alla hatar mig, och jag förstår dem" sa jag och bet mig i läppen. Adnan skakade på huvudet.
"De hatar dig inte. Säg bara sanningen. Jag lovar att alla kommer förlåta dig, men för att få förlåtelse måste du prata med dem och be om ursäkt" svarade Adnan. Jag nickade sakta.
"Följ med till Danmark" bad Adnan. Jag bet mig i läppen. Jag ville så gärna följa med honom, be om ursäkt till killarna och att allt skulle bli normalt igen. Men jag var rädd. Jag var rädd över att de inte skulle acceptera min ursäkt och inte släppa in mig igen, jag var rädd över att jag hade förstört min vänskap med mina tjugo bästa vänner, jag var rädd över att jag hade förstört min och pappas relation. Men trots det sa jag ja, jag var tvungen att försöka.

•••
Mhmmm, vad tycks om lagets regel? Och ska Audrina och Adnan bryta mot den? Kommentera!!!
Puss & kram <3