du gav mig världen

Kapitel 18

Det var återigen måndag och skoldagen var knappt halvvägs förbi. Jag och de flesta killarna satt vid ett bord i ljushallen och inväntade Alejandro, Sebastian och Calle som inte slutade förrän om ytterligare tio minuter. Vi åt alltid lunch tillsammans allihopa på måndagar eftersom allas scheman passade mer eller mindre.

Någon harklade sig plötsligt bakom oss och alla vände sig om. Det blonda håret och de tydliga kindbenen fick mig att vilja resa mig upp och gå min väg, men jag satt sammanbitet kvar. Flinet fanns däremot inte på hans läppar och inte den där luriga blicken heller. Han verkade lite nervös, försiktig och skamsen. Kanske var han inte här för att retas igen.
"Tja.." sa han tveksamt och kliade sig i nacken. Ingen svarade.
"Jag ville bara säga förlåt för i fredags, jag förstår hur ni tolkade situationen och jag förstår varför ni gav er på mig" sa Ossian, riktat mot killarna. Det värmde inom mig att han kom och sa förlåt. Det var egentligen inte ens han som skulle säga förlåt till killarna, det var dem som skulle säga förlåt till honom. Och om det var någon Ossian skulle säga förlåt till var det mig.

Ingen av killarna svarade med ett förlåt och det gjorde mig lite irriterad så jag harklade mig och gav dem menande blickar. De muttrade tröttsamt varsitt förlåt, knappt hörbart, vilket fick mig att himla med ögonen.
"Men, Audrina. Skulle jag kunna få prata med dig enskilt?" frågade Ossian försiktigt med blicken fäst vid mig. Jag bet mig i läppen. Egentligen ville jag inte prata med honom, jag ville inte bli lurad med hans goda sida igen för att sedan få skit för att han får tillbaka sin elaka sida. Jag hade bestämt mig för att släppa Ossian, inte låta honom trycka ner mig mer.

Men, jag hann inte ta ett eget val förrän Malte var uppe på fötter och stod millimeter ifrån Ossian.
"Vi förlåter dig, för den här gången. Vi är kvitt nu, allihopa. Men lämna Audrina ifred, rör aldrig henne igen. Låt henne och oss vara" mumlade Malte med en skarp ton. Jag suckade och reste mig upp. Tröttsamt föste jag bort Malte.
"Jag kan ta hand om mig själv, tack" sa jag och himlade med ögonen mot honom. Ossian lutade sig diskret mot mitt öra.
"Möt mig vid toan om fem, snälla" bad Ossian lågt, så att ingen av killarna skulle höra. Sedan försvann han snabbt ur mitt synfält. Jag tittade förvirrat efter honom, men satte mig sedan ner på bänken igen. Killarnas blickar brände på mig.
"Vad sa han?" mumlade Dave sammanbitet. Jag tyckte på axlarna.
"Han retades bara, som vanligt" sa jag nonchalant. Jag ville inte berätta för killarna att Ossian ville möta mig. Speciellt inte eftersom jag funderade på att göra det. Jag ville veta vad han hade att säga. Med tanke på hans blick och hans osäkra, nervösa beteende så förstod jag att han inte bara skulle reta mig, det var verkligen något han ville prata med mig om. Och även om jag hade bestämt att inte låta mig dras in i hans liv, så var jag för nyfiken för att låta bli.

Fem minuter senare ursäktade jag mig för att gå på toa. Killarna, som var helt inne i någon annan diskussion, gav mig bara lätta nickningar utan att bry sig så mycket. Egentligen ville jag att de skulle stoppa mig. Jag ville inte höra vad Ossian hade att säga för jag ville inte blanda mig i hans liv. Jag ville släppa honom och hans irriterande beteende. Men å andra sidan ville jag veta vad han ville säga.

Precis utanför toaletterna i den tomma korridoren stod Ossian med sin mobil i handen. Han stod lutad mot väggen, men när han såg mig la han ner mobilen i fickan och rätade upp sig. Nervöst drog han handen genom håret och la det till rätta. Jag förstod inte varför han var så nervös idag, men det var lite sött, i alla fall sötare än hans vanliga, dryga beteende.

"Ville du något eller?" frågade jag efter en lång, obekväm tystnad.
"Förlåt för i fredags, vad jag sa till dig efter slagsmålet, det var inte okej av mig" sa Ossian lågt. Jag hörde och såg på honom att han verkligen menade vad han sa.
"Tack för att du tog hand om mig" fortsatte han. Jag log.
"Det är lugnt" sa jag mjukt.
"Nej, det är det inte. Jag måste ge något tillbaka. Så, vad sägs om en till fika?" sa Ossian och hans självsäkra flin var tillbaka.
"Nja, jag orkar faktiskt inte umgås med dig, Ossian. Det blir bara massa drama och dessutom är du mestadels av tiden bara elak" sa jag, ärligt och rakt på sak. Ossian flinade, som att han hade förväntat sig ett nej.
"Bra, jag väntar på dig på parkeringen när jag har slutat" sa han bara lurigt och ryckte på axlarna innan han gick. Jag höjde på ögonbrynen. Hörde han inte att jag sa nej?

•••
Var Ossian nyss snäll och bad om ursäkt? Tror ni det är hans riktiga jag eller är det ett spel? Hmm hmm hmmmm... Kommentera vad ni tror!! Och vad ni tycker om boken såklart!
Puss & kram <3