du gav mig världen

Kapitel 7

På måndagen när jag kom till skolan fick jag mängder med blickar riktade åt mitt håll. Jag svalde hårt och började gå snabbare mot skåpet där jag hoppades att några av killarna befann sig. Adnan stod vid skåpet och plockade ut sina böcker så jag skyndade mig bort till honom.
"Hjälp vad folk stirrar" pep jag medan jag kramade honom.
"Det är väl inte så konstigt med tanke på vad som hände på nollningen" skrattade Adnan. Jag bet mig i läppen.
"Men vadå? Är folk arga?" frågade jag nervöst. Adnan ryckte på axlarna.
"Kanske treorna, men absolut inte ettorna. I alla fall inte de i min klass, de snackade tydligen om hur modig och grym du var långt efter att du hade gått i fredags" berättade han. Ett leende spred sig på mina läppar samtidigt som lugnet intog kroppen.
"Aja, jag har lektion om fem minuter. När börjar du?" fortsatte Adnan. Jag slängde en blick mot klockan som hängde på väggen bakom honom, tio över åtta.
"Gå du, jag börjar inte förrän halv nio" sa jag och himlade med ögonen mot mig själv och min tidspessimism. Adnan skrattade och nickade lätt innan han återigen kramade mig.
"Vi ses på lunchen" viskade han mjukt och skyndade sig iväg till lektionen.

Jag tog ut min mattebok ur skåpet, låste det och gick sedan mot mitt klassrum. Korridorerna var tomma, men de få elever som var där gav mig, precis som innan, blickar och viskade om mig. Trots att det förmodligen var positivt så blev jag osäker. Väl utanför klassrummet dock, där var det tomt på folk vilket var skönt. Jag satte mig ner på en bänk och tog upp mobilen, trots att jag egentligen inte hade något att göra på den, men så gjorde jag alltid, för att inte verka ensam. Jag skrattade åt mig själv hur töntigt det lät, men det var sant.

Ekande steg hördes i den långa korridoren, men jag vågade inte titta upp förrän personen hade kommit lite närmare. När jag möttes av de gröna ögonen och rufsiga håret så började mitt hjärta klappa hårdare än aldrig förr. Jag bad till gudarna att någon av killarna skulle hinna komma innan Ossian var framme vid mig, men det var rätt kört med tanke på hur nära han var. Jag försökte att inte titta på Ossian, men min blick slets omedvetet upp på honom gång på gång. Ett flin hade prytt hans läppar och i och med det visste jag att han hade sett mig och förstått vem det var. Han kom sakta fram till mig och ställde sig framför mig under tystnad. Min blick låg på min mobil, men till slut kunde jag inte låtsas längre så jag blickade upp från skärmen.
"Var är din armé av hockeyfrillor?" frågade Ossian roat. Jag himlade med ögonen.
"Var är din armé av hundvalpar?" frågade jag spydigt tillbaka. Jag suckade åt mig själv att jag inte kunde komma på något bättre. Men hans vänner var faktiskt som hundvalpar, de följde efter honom vart han än gick.
"Jag klarar mig själv ibland faktiskt" sa Ossian. Jag log tillgjort.
"Jag med" svarade jag. Det blev tyst, men Ossian vägrade att lämna mig ifred. Våra blickar var fästa vid varandra och spänningen mellan oss blev bara värre och värre.

"Vad är det jag gör som du undrar hur jag gör det?" frågade jag efter en lång tystnad. Ossian flinade och skakade lätt på huvudet. Jag tittade frågande på honom, men utan att besvara min fråga började han sakta gå därifrån.
"Är du arg på mig för i fredags?" frågade jag. Ossian stannade upp. Han vände sig mot mig och flinade igen.
"Du är allt söt du, gumman" sa han innan han vände sig om och gick sin väg igen. Med en äcklad och förvirrad blick följde jag honom tills han var bortom mitt synfält. Vadå söt? Vad fick han det ifrån helt plötsligt?

"Vad sitter du och stirrar på?" utbrast Malte. Jag ryckte till av förvåning och vände mig mot honom. Hans svarta hår var rufsigare och slarvigare fixat än vanligt och hans leende var enormt. Jag gav honom en lurig blick.
"Varför är du så glad?" frågade jag misstänksamt.
"Äh, inget speciellt" mumlade han och slog sig ner bredvid mig. Jag skrattade och lutade mitt huvud mot hans axel.
"Vem är den lyckliga tjejen?" frågade jag med ett höjt ögonbryn, trots att han inte kunde se det. Malte skrattade och skakade på huvudet.
"Ingen" mumlade han, men jag hörde att han ljög. Jag såg ju på honom att han hade träffat någon.
"Jag hade bara lite trevligt igår" sa Malte. Jag log nöjt.
"Varför får vi aldrig träffa dina tjejer?" frågade jag och putade med underläppen. Malte skrattade.
"Ni får träffa den tjej som jag fortfarande är tillsammans med efter en månad" sa han och höjde ögonbrynen. Nu var det min tur att skratta. Malte var en väldig tjejtjusare, men han hade svårt att behålla en tjej längre än en månad. Dock förstod jag inte varför, men det gjorde nog inte Malte heller.

•••
Inte en så passande bild, meen jag hittade ingen annan ://
Kommentera bad ni tycker om boken!
Puss och kram <3