du gav mig världen

Kapitel 28

Veckan därpå flög förbi. Jag och Ossian hann bara träffas en gång utanför skolan eftersom jag behövde träna med killarna inför deras stora match. I skolan hade vi betett oss normalt och försökt att låta bli att ge varandra blickar, men det var svårt. Däremot visste jag inte att killarna inte hade märkt något, för om de hade det så skulle de fråga.

Det var lördag och dags för den stora matchen. Vi hade varit i ishallen hela förmiddagen och nu var det alldeles strax dags för matchstart. Läktarna hade fyllts med folk. Det var många från stan som var här för att heja på vår stad och det var även många från skolan här för att heja på killarna.

När det bara var några minuter kvar till matchens start och alla stod samlade i båset så såg jag Ossian komma mot oss. Jag skakade diskret på huvudet mot honom, men han ignorerade det och kom fram i alla fall. Killarna spände sig när de fick se honom.
"Vad fan gör du här?" utbrast Malte irriterat.
"Lugn, jag tänkte bara önska er lycka till" sa han och log, nästan genuint. Det gjorde mig lite glad att han ändå försökte göra sig vän med killarna, trots att det var en dålig ide att göra det just precis nu.
"Varför?" frågade Adnan kallt.
"Får jag inte det eller? Kom igen, hela skolan är här, får jag inte komma fram och önska er lycka till från skolan?" utbrast Ossian medan hans blick svepte över alla killarna, men undvek mig. I ögonvrån såg jag pappa komma gåendes efter att ha varit och pratat med domaren och det andra lagets coach. Paniken steg och jag harklade mig mot Ossian. Pappa hade nämligen börjat gilla Ossian. De hade träffats en gång till efter det, inte så perfekta, första mötet veckan innan och då hade han insett att Ossian egentligen var en fin och bra kille. Dessutom hade han sett mig så glad under tiden jag hade spenderat med Ossian och jag förmodar att det spelade en stor roll i huruvida han gillade Ossian eller inte. Men, det skulle bara ställa till med problem nu.

"Ossian! Vad kul att du är här! Kom in så laddar vi upp inför matchen" sa pappa glatt när han kom fram. Han klev in i båset och gestikulerade att Ossian skulle göra detsamma. Ossian bet sig tveksamt i läppen när han insåg vad som höll på att hända, jag suckade och drog handen för pannan och killarna bara flackade sina blickar mellan oss alla tre.
"Varför skulle han komma in hit?" frågade Vincent med ett höjt ögonbryn.
"För att Audrinas pojkvän är en del av oss också" förklarade pappa, som om det vore det enklaste i världen. Det värmde lite extra i hjärtat när han sa det, för jag visste att han menade det. Men, problemet var att killarna aldrig skulle acceptera det.
"Ursäkta? Vad sa du precis?" utbrast Adnan och alla killar stod med häpna, öppna munnar. Pappa vände blicken mot mig och Ossian och min anklagande blick fick honom att förstå att han hade försagt sig.
"Ja, jag och Ossian är tillsammans. Men vi behöver inte ta det här nu. Kan vi snälla fokusera på matchen istället?" utbrast jag med en suck. Killarna protesterade, men pappa backade upp mig.
"Audrina har rätt. Vi reder ut det här senare. Matchen börjar om två minuter, vi har inte tid för tjafs" sa han strängt.
Killarna mumlade irriterat ja till svar.

Medan de drog igenom taktiken en extra gång så lutade sig Ossian över räcket fram till mitt öra.
"Förlåt" viskade han. Jag log snett mot honom.
"Äh, någon gång måste de ju få veta" sa jag och ryckte på axlarna. Ossian log.
"Jag går tillbaka till mina kompisar så att ni kan fokusera" sa han och försvann snabbt iväg.

Matchen startade och killarna var urkassa, rent utav. Under första perioden blev det ett-noll till motståndarlaget, vilket var helt okej, det hade killarna tagit ikapp så många gånger innan, men inte den här gången. För under andra perioden spelade de ännu sämre. Motståndarlaget gick upp i rejäl ledning och det blev fyra-noll. Killarna var inte alls fokuserade och de var aggressiva på planen, speciellt Adnan. Jag förstod att de var arga för att jag inte hade berättat om mig och Ossian och för att vi ens var tillsammans, men jag förstod inte hur de kunde låta det gå ut över matchen. Det var bara några få minuter kvar av andra perioden och jag och pappa satt på bänken i båset och följde spelarna intensivt med blickarna. Gång på gång gjorde de bort sig genom att slå en dålig passning, inte vara på sina positioner, tappa kontrollen eller sikta dåligt. Jag såg på pappa att han var minst lika besviken och förvånad som jag. Vi hade verkligen räknat med att matchen skulle gå ganska enkelt.

•••
Ojoj, snart blir det drama.. Kommentera vad ni tycker!!!
Puss & kram <3