du gav mig världen

Kapitel 16

Mitt hjärta slog hårt medan jag, panikartat, försökte få tillbaka Ossians medvetande.
"Kan någon hjälp mig? Han måste upp till ett sovrum" utbrast jag och såg mig omkring på alla människor som bara stod och förstummat tittade på. Två starka killar kom fram till oss och tog tag i varsin sida av Ossian och lyfte upp honom. Jag hjälpte till att slingra hans armar runt deras nackar och följde sedan efter dem upp till ett ledigt sovrum.
"Tack. Kan ni hämta vatten och en handduk?" bad jag när killarna hade lagt ner Ossian på sängen. De nickade och gick sin väg.

När killarna hade hämtat det jag bad om så sa jag att de kunde gå om de ville, vilket de gärna gjorde. Jag satte mig på sängkanten bredvid Ossian. Handduken som redan var doppad i vatten tog jag upp och drog den försiktigt mot Ossians läpp för att få bort blodet och sedan torkade jag hans näsa. Näsblodet hade slutat rinna så jag behövde inte stoppa det. När blodet var borta så studerade jag hans ansikte. Svetten rann och hans långa, rufsiga hår hängde i slingor för hans stängda ögon. Försiktigt drog jag bort hårslingorna med mina fingrar. Så många gånger innan hade jag sett hans ansikte på nära håll, men jag hade aldrig studerat det som jag gjorde nu. Jag såg hur hans skarpa kindben mynnade ut i en perfekt formad haka. Hans läppar, som nu hade ett jack och torkat blod, var ändå så mjuka och vackra. Hans rufsig, blonda hår låg slarvigt på huvudet. Jag satt bara där och såg på honom. Han såg så oskyldig ut, så snäll och försiktigt. Precis samma person som han var på restaurangen, samma person som han var tidigare ikväll innan killen kom och störde. Precis samma person som jag höll på att falla för. Och jag visste att det inte om det var något bra eller något katastrofalt. Men med tanke på hur den här kvällen hade slutat så lutade det mot det sistnämnda.

Dörren slogs upp och in i rummet kom Malte och Adnan. Deras knytnävar knöts och deras blickar spändes när de såg mig och Ossian. Jag skakade på huvudet.
"Ut" muttrade jag.
"Komigen, vi drar hem" sa Malte. Jag skakade på huvudet.
"Ni två kan gå hem och skämmas, jag måste ta hand om Ossian som ni alldeles nyss slog medvetslös utan anledning" sa jag, med en skarp, anklagande ton. Malte och Adnan himlade med ögonen mot mig innan de gick sin väg. Jag vände mig om till Ossian och la snabbt märke till ett flin på hans läppar. Försiktigt slog han upp ögonen och möttes av en anklagande blick och ett höjt ögonbryn.
"Så sött att du väljer mig framför hockeyfrillorna" sa han retsamt.
"Du är helt otrolig" muttrade jag irriterat och samlade ihop mina grejer, redo att gå därifrån.
"Jo, tack, jag vet" svarade Ossian nöjt. Jag stannade upp och vände mig mot honom.
"Ossian, jag var den enda som brydde mig om dig när du hade blivit nerslagen. Jag är den som har suttit här och torkat ditt blod och sett till att du är okej. Och ändå vaknar du upp och är spydig?" utbrast jag. Ossian fnös.
"Men ursäkta? Det var ditt fel att jag blev nerslagen, det var dina jävla hockeyfrillor som attackerade mig" fräste Ossian tillbaka.
"Mitt fel? Det var du och den där killen som slog mig, det var det som startade allt det här" svarade jag. Ossian skakade på huvudet.
"Det var din spya som startade allt" mumlade han. Jag fnös.
"Bad jag dig att hjälpa mig när jag spydde?" frågade jag spydigt.
"Bad jag dig att hjälpa mig när jag blev nerslagen?" kontrade han med exakt samma tonläge.
"Du är en sån jävla idiot, vet du det?" utbrast jag irriterat och klampade ut genom dörren.

Ossian gick mig på nerverna. Jag förstod inte varför han hade alla dessa humörsvängningar. Ena sekunden var han så fin, snäll och lugn och fick mig att tro att jag höll på att falla för honom, men andra sekunden var han dryg och elak och fick mig att vilja skrika på honom och slå honom. Men vad jag undrade mest över var varför jag hela tiden drogs till honom och varför han hela tiden sökte min uppmärksamhet.

Allt jag ville just nu var att åka hem och gråta. Jag visste inte ens varför, men jag antog att det var på grund av att Ossian precis hade skällt ut mig och jag hade precis skällt ut killarna och alla var sura på alla. Det var inte riktigt hur jag hade förväntat mig kvällen. Därför ringde jag upp pappa och bad honom hämta mig. Han låg och sov när jag ringde, men svarade att han absolut kunde hämta mig.

Direkt när jag klev in i bilen brast jag ut i tårar. Pappa tittade oroligt på mig och drog in mig i en kram.
"Vad är det, hjärtis?" frågade han lugnt och sansat. Jag släppte ut mina tårar mot hans tröja och skakade på huvudet. Vi släppte från kramen.
"Jag vet inte" viskade jag. Pappa såg på mig med ett snett leende.
"Jag bara.. det blev bråk mellan en kompis till mig och killarna och då blev jag sur på killarna och skickade iväg dem och sedan blev jag och min kompis också osams.." berättade jag. Pappa lyssnade noga. Vi hade alltid haft en öppen relation, han var som min bästa vän och fick veta, i princip, allting.
"Det kommer lösa sig med killarna, jag lovar. Ni löser det alltid. Och du och din kompis kommer säkert lösa det ni också. Kom igen, ni alla var väl inte helt nyktra och ingen kommer ens komma ihåg vem som gjorde vad imorgon. Det är lugnt, Audrina" sa pappa mjukt. Jag log halvt mot honom. Kanske hade han rätt.

"Så, hur mycket har du druckit?" frågade han efter att vi hade åkt en bit under tystnad. Pappa gillade inte att jag drack, men han lät mig gå ut då och då i alla fall. Han sa att det var för att han litade på mig och han visste att jag inte skulle dricka för mycket, och att om jag väl gjorde det och hamnade i problem så skulle jag ringa honom.
"Lite för mycket, men jag spydde upp det" sa jag kisandes. Pappa himlade med ögonen och skakade på huvudet.
"Men bra, då vet du att inget slutar bra när du dricker för mycket" sa han till slut och log nöjt. Jag skrattade till och nickade.

•••
Kommentera för mer!!! Och glöm inte att checka in min nya bok!!
Puss & kram <3