du gav mig världen

Kapitel 19

Jag, Vincent, Dave och Malte slutade klockan fyra den dagen. Vi gick ut från skolan och mim blick gled automatiskt till parkeringen för att se om Ossian var där. Men det var han inte. Trots att jag inte hade tänkt följa med honom så blev jag besviken över att han inte stod där och väntade på mig. Jag skakade snabbt av mig tankarna och hoppade in i killarnas konversation. Däremot skildes vi åt vid skolgårdens slut. Malte och Dave gick åt ett håll, Vincent åt ett annat och jag åt ett tredje eftersom vi bodde åt olika håll.

Efter bara några minuter hörde jag hur en bil saktade in vid min sida där jag gick på gångvägen bredvid bilvägen. Jag svalde hårt och började automatiskt gå snabbare utan att se efter vem det var. Jag hörde hur rutan drogs ner och mitt hjärta slog snabbare.
"Hallå?" ropade en välkänd röst. Med en suck stannade jag och vände mig om. Bilen tvärnitade.
"Kom igen" bad Ossian med ett lurigt flin. Jag himlade med ögonen.
"Jag vill inte, Ossian" sa jag tröttsamt.
"Jag lovar att inte vara elak" fortsatte Ossian tjata.
"Du är alltid elak" muttrade jag och började gå. Ossian körde vid sidan av mig med rutan nere.
"Inte alltid, inte idag" sa han.
"Ossiaaaan, åk härifrån" muttrade jag och slog ut med armarna.
"Om du sätter dig i bilen" kontrade Ossian.
"Du vet att jag inte kommer sluta förrän du sätter dig i bilen" fortsatte han. Om det var för att få slut på hans eviga tjat, eller för att jag faktiskt ville umgås med honom, visste jag inte, men jag gav efter och satte mig i bilen.

"Vart vill du då?" frågade Ossian efter några sekunder av tystnad.
"Det spelar ingen roll, välj du" sa jag med blicken på vägen.
"Är du sur?" sa Ossian flinandes. Jag höjde ett ögonbryn mot Ossian som ett tecken på att han var dum i huvudet som ens behövde fråga. Dock lekte jag mer sur än vad jag egentligen var.
"Varför?"
"För att någon spydig och jobbig kille tvingar med mig till ett fik" svarade jag. Ossian flinade.
"Jag förstår verkligen inte hur du gör det" mumlade Ossian och skakade på huvudet. Jag vände mig mot honom med en frågande blick.
"Gör vad?" utbrast jag. Ossian svarade inte.

"Varför ville du fika med mig?" frågade jag när vi hade satt oss ner vid ett bord med varsin kopp kaffe och kaka.
"Vadå? Måste jag ha en anledning?" sa Ossian flinandes.
"Ja?" svarade jag.
"Okej," sa Ossian, "jag vill lära känna dig mer."
"Men jag vill inte lära känna dig mer. Du har fått dina chanser och du har sumpat dem allihopa" sa jag kallt.
"Ge mig den här eftermiddagen, sedan kommer du be om att få umgås mer med mig" sa Ossian malligt. Jag ryckte nonchalant på axlarna och nickade.
"Visst"

Jag hatade verkligen att erkänna det, men Ossian hade rätt. Eftermiddagen blev den bästa stunden jag hade haft med Ossian. Han var tillbaka till sitt gulliga och snälla beteende, men några inslag av sarkasm och lite retsam. Vi fick tid att prata om mängder av saker, viktiga som oviktiga. Och jag älskade det. Ju mer tid jag spenderade med honom, desto härligare insåg jag att han faktiskt var. Och desto mer insåg jag att min teori stämde, jag kanske höll på att falla för den där killen.

Vårt senaste samtalsämne hade precis dött ut. Jag tog en liten klunk av mitt kaffe som nu var kallt. Ossian studerade varenda rörelse jag gjorde och det fick mig att bli obekväm och generad. Jag blossande kinder vände jag ner blicken i bordet.
"Du är så jävla vacker" viskade han med ett förundrat leende. Jag blev ännu mer generad och kunde inte undgå leendet som spred sig på mina läppar.

Min ringsignal avbröt oss och jag pustade ut eftersom det betydde att jag slapp svara Ossian. Jag tog upp mobilen ur fickan och såg pappas namn lysa på skärmen.
"Hej, pappa" sa jag medan min blick försiktigt gled upp mot Ossian.
"Hej, mitt hjärta. Kommer du inte på träningen idag?" sa pappa. Jag slängde blicken mot klockan och insåg att den redan hade hunnit bli kvart i åtta, vilket innebar att träningen började om en kvart. Jag drog handen i pannan och suckade ljudlöst.
"Jo, jag kommer. Jag bara.. jag är i shoppingcentret och köper present till Filip" ljög jag samtidigt som jag kisade med ögonen. Ossian flinade mittemot mig.
"Okej, jag kommer och hämtar dig om tio minuter så får vi starta träningen lite senare" sa pappa och skulle precis lägga på när jag avbröt honom.
"Nej, jag tar bussen. Ni får inte missa träningstid nu när matchen är så nära" sa jag, dels eftersom jag menade det men mest eftersom jag inte ens var i shoppingcentret.
"Jaja, vi ses. Älskar dig" sa pappa. Jag pustade ut.
"Älskar dig med" svarade jag innan vi la på.

•••
Är Ossian snäll? Vad händer???? Kommentera!!!
Puss & kram <3