du gav mig världen

Kapitel 30

Efter publikens applåder och matchens officiella slut gick vi in till omklädningsrummet för att prata om matchen och lyssna på pappas små tal, som han alltid höll. Det var något av det bästa med hockeyn, de fina stunderna efter en vinst. Men någonting sa mig att denna stund inte skulle bli så fin.

Jag och pappa kom in sist i omklädningsrummet. När vi öppnade dörren möttes vi av Adnan som hade tryckt upp Ossian mot väggen.
"Du förstörde mitt skott. Mitt skott skulle gått in i mål och jag skulle ha gjort det avgörande målet, det riktiga laget skulle gjort det avgörande målet" sa han sammanbitet med spända käkar och knytnävar. Jag suckade ljudligt, men han brydde sig inte. Ossian ryckte sig loss ur Adnans grepp och rättade till sina kläder.
"Den skulle kommit i mål, ja. Om det var en fri plan och ingen målvakt, men så var det inte. Du sköt inte tillräckligt hårt. Om jag hade låtit den glida hade hastigheten sjunkit så mycket att målvakten hade kunnat stoppa den med lillfingret" svarade Ossian malligt. Jag ville skratta åt hur han satte Adnan på plats, men jag höll mig, det var inte direkt läge för skratt.
"Det räcker, grabbar" röt pappa. Ossian och Adnan tystnade.
"Vi ska tacka Ossian nu för att han hjälpte oss att vinna den här matchen" sa pappa och sträckte ut handen mot Ossian som artigt skakade den.
"Vi bryr oss inte om den här jävla matchen. Att Ossian kom in och tog över vår match var bara ytterligare något han gjorde för att trycka ner oss. Han kommer bara in och förstör, precis som han har förstört allt annat" utbrast Adnan. Han var extremt frustrerad och jag förstod inte riktigt varför. Jag förstod egentligen inte ens varför killarna var så emot Ossian.
"Adnan, nu räcker det. Ossian såg att ni var ofokuserade och han visste hur mycket matchen betydde för er och eftersom han kan hockey så erbjöd han sig att hjälpa till, och han gjorde så att ni vann. Ni är i final tack vare honom. Så man up och säg tack" sa pappa strängt. Malte gick fram till Adnan och la sig i.
"Du målar upp Ossian som guds gåva från himlen, herregud, Gabriel. Vet du vad han har gjort mot oss? Vet du vad han har gjort mot Audri?"

Pappas blick gled mot mig, men jag vände bort huvudet. Jag suckade för mig själv. Varför kunde inte alla bara vara vänner?
"Sluta, Malte" sa jag skarpt och gav honom en spänd blick. Malte skakade på huvudet.
"Jag förstår inte hur du kan vara tillsammans med honom, efter allt han har gjort. Shit, jag trodde verkligen du var bättre än så" sa han och jag kunde höra besvikelsen i hans röst. Innan jag hann protestera flikade pappa in.
"Vad har Ossian gjort?" frågade han sammanbitet. Han hade släppt Ossians hand och stod nu med spända käkar.
"Han har tryckt ner oss och Audri sedan dag ett i skolan genom att lägga dryga, elaka kommentarer. Han bad Audri personligen att suga av honom och annat vidrigt på nollningen och försökte få hela skolan emot henne för att hon trotsade honom. Han startade ett slagsmål med henne och en annan kille på en fest här om veckan så att Audri blev slagen blodig. Han slogs med Adnan och Vincent på samma kväll. Han går bakom våra ryggar och blir tillsammans med vår Audri och gör sig bästa vän med vår coach. Och nu lägger han sig i vårt spel, dumförklarar oss och tror sig vara så jävla mycket bättre än oss" berättade Malte. Jag lyssnade noga på hans ord. Det var ett ganska vinklat svar, men det mesta var faktiskt sant och det gjorde mig lite osäker. Trots alla fina sidor Ossian hade visat mig på sistone så fick det inte allt ont han gjort ogjort. Han var fortfarande den där dryga, elaka personen någonstans. Och kanske hade kärleken gjort mig så blind att jag inte ens såg det. Men, just i den stunden, när det var tjugo arga hockeykillar och en ännu argare pappa mot söta, oskyldiga Ossian, så var det inte så svårt att välja sida.

Pappa vände långsamt blicken till Ossian som stod där mitt i rummet, påhoppad och rädd.
"Är det här sant, Ossian?" frågade pappa med en låg, spänd röst. Ossian mötte min blick med sin skamsna blick.
"Delvis, men.." svarade han. Pappa avbröt direkt.
"Jag släppte in dig i mitt hus, jag lät dig dejta min dotter, jag lät dig fjäska dig till mitt accepterande, jag lät dig bli en del av mina grabbar, jag lät dig bli en del av Audrinas liv. Och så får jag höra vem du egentligen är, hur du egentligen behandlar Audrina. Det är sådana som dig som jag har försökt hålla Audrina borta ifrån under hela hennes liv. Det är sådana som dig som förstör tjejer som Audrina. Så lita på mig när jag säger att du aldrig mer är välkommen in i varken mitt, grabbarnas eller Audrinas liv" sa pappa skarpt. Jag förstod att pappa bara sa vad han sa för att han brydde sig om mig och ville skydda mig, men han gick på alldeles för hårt på Ossian. Han förtjänade inte att få så mycket skit som han fick.
"Fy helvete vad ni är barnsliga, allihopa!" utbrast jag irriterat. Jag gick fram till Ossian och ställde mig tätt intill honom för att visa mitt stöd.
"Jag förstår inte varför ni tror att ni kan bestämma vilka jag umgås med, vem jag dejtar. Och jag förstår inte hur ni kan stå här, tjugoen mot en, och trycka ner Ossian så grundligt, trots att han precis gjorde en snäll gest och tog er till final. Det var just på grund av det här som jag inte ville berätta för någon av er att jag och Ossian dejtade, för jag visste att ni inte skulle klara av att inte lägga era näsor i blöt" sa jag, med ett lika skarpt och irriterat tonläge som alla andra i rummet. När ingen svarade fnös jag och himlade med ögonen. Jag tog tag i Ossians hand och drog med honom till dörren, men jag stoppades av pappa.
"Du lämnar inte med honom" sa pappa bestämt. Jag skakade på huvudet mot honom.
"Du bestämmer inte över mig, pappa. Jag är inte din lilla flicka längre" sa jag kyligt innan jag och Ossian lämnade rummet.

•••
Well well well... hur ska detta sluta?? Kommentera!! Vilkas sida står ni på?
Puss & kram<3