du gav mig världen

Kapitel 11

Jag gillade inte Ossian. Han var elak, dryg, självgod. Han var en fuckboy, en maktgalen idiot, en sådan där som inte brydde sig om andra. Men, ibland var han ju söt. Ibland var han snäll, brydde sig, var intresserad. Och just så var han när vi satt där på fiket timme ut och timme in. Vi pratade om allt möjligt och jag började nästan tro att vad jag tidigare hade sett av Ossian var helt felaktigt. Det var som att han var en helt annan person, en person som jag faktiskt stod ut att umgås med, till och med kanske tyckte om att umgås med.

"Jaha, vad ska vi säga till lärarna?" frågade jag på vägen tillbaka till fotbollsplanen där vi alla skulle mötas i slutet av dagen.
"Att vi tappade bort oss" svarade Ossian och ryckte på axlarna. Han gick med händerna i fickorna och blicken fäst framför honom.
"I fyra timmar?" utbrast jag skrattande. Ossian nickade flinandes.
"Det löser sig säkert" sa han försäkrande.

"Vad händer nu då? Jag menar, vi hade väl ganska roligt idag. Så du behöver ju inte fortsätta var elak mot mig" frågade jag efter en stund tystnad. Ossian började flina. Han vände blicken mot mig.
"En sak är säker i alla fall" mumlade han. Jag gav honom en frågande blick.
"Jag kommer fortsätta reta dig" sa han och flinade. Jag höjde på ögonbrynen och suckade.
"Varför? Jag trodde vi var vänner nu" sa jag med en hopplös röst.
"Men jag kan inte hjälpa det, du är bara så jävla rolig att reta" skrockade Ossian fram. Jag himlade med ögonen.
"Visst, men bered dig på motstånd" svarade jag, minst lika kaxig som honom. Han skrattade och nickade.
"Gör det du" sa han roat.

"Tack för idag. Det var trevligt att få lära känna dig på riktigt och se att du inte var en sådan idiot som jag trodde" sa jag när vi närmade oss fotbollsplanen där många redan stod samlade. Ossian flinade.
"Detsamma" sa han.

Våra blickar sveptes över alla elever som stod i en klunga några meter framför oss. De alla stirrade intensivt på oss. Och jag förstod varför. Jag och Ossian var inte direkt de två bästa vännerna i skolan och nu gick vi tätt intill varandra med glada miner, så ja, det skapade nog förvirring.
"Men vad fuck glor ni på?" utbrast Ossian plötsligt. Jag hoppade till av hans grova ordval och mörka röst. Irriterat puttade jag honom en bit ifrån mig.
"Men sluta" sa jag suckandes.
"Kan du sluta säga åt mig vad jag ska göra?" utbrast Ossian som svar. Jag höjde ögonbrynen.
"Ursäkta? Vad fan hände med dig? Du var ju hur snäll som helst för några sekunder sedan?" utbrast jag tillbaka. Ossian fnös.
"Men herregud lägg ner, du får sluta lägga dig i allt jag gör. Om jag låter dig vara så låter du mig vara" muttrade Ossian innan han gick ifrån mig för att istället gå fram till sitt gäng. Jag stod kvar med en förvirrad blick fäst vid honom. Allting hade precis blivit bra mellan oss, men så slår det om och han blev den gamla vanliga Ossian. Men jag orkade faktiskt inte ens bry mig om det. Jag behövde inte ha honom som min vän. Jag hade tjugo andra fantastiska killar vid min sida.

•••
OBS LÄS
Om några dagar kommer jag publicera en ull bok som jag kommer skriva på parallellt med denna!! Hoppas det är okej för er!!
Samtidigt kommer jag publicera svar på frågor till mig/karaktärerna som ni ställer här eller på dm!!!! Så FRÅGA PÅ!!! Fråga allt ni vill veta om mig, karaktärerna, den nya boken osv!! (Svarar dock ej på personliga frågor om mig själv), Men! Fråga så mycket ni kan!! Här i kommentarerna eller på dm!!

Puss & kram <3