du gav mig världen

Kapitel 36

"Är du inte sur på mig?" frågade jag försiktigt, hoppfullt. Adnan log.
"Nej. Du har lika stor rätt att vara sur på oss. Det var vi som inte gav det en chans, vi var för bestämda om Ossian så vi slutade lyssna på dig och vi gjorde inte vad som var bäst för dig, vi stöttade dig inte. Det är vi som ska skämmas" sa Adnan mjukt. Jag suckade.
"Jag har ingen rätt att vara sur på er. Ni hade rätt, men jag var för dum för att se det och jag övergav er. Jag förtjänar inte ens att få sitta och prata med dig nu" sa jag med gråten i halsen.

"På vilket sätt hade vi rätt?" frågade Adnan med en bekymrad min. Han märkte att någonting var fel.
"Allt var ett spel," mumlade jag, "ett spel för att göra mig maktlös, få bort mig från er så att jag inte längre utgjorde ett hot."
"Jag visste att han inte var bra" mumlade Adnan med spända nävar.
"Jag ska slå sönder honom, ge honom vad han förtjänar. Ingen behandlar dig så" fortsatte han mumla. Jag skakade häftigt på huvudet och tårarna yttrade sig sakta.
"Nej, minsta lilla grej jag, eller ni killar, gör som gör att han känner sig hotad igen, om vi kaxar emot honom, berättar för andra vad han har gjort eller vad som helst, då sprider han en sexvideo på oss" viskade jag fram, knappt hörbart. Jag vågade inte möta Adnans blick. Jag förstod att han var besviken på mig och att han tänkte att jag får skylla mig själv. Och det fick jag, det var rätt åt mig. Jag föll rakt in i Ossians fälla.
"Ska du inte säga det då? 'Vad var det jag sa'?" fnös jag. Adnan tittade på mig och jag kunde inte undvika att möta hans blick.
"Jag njuter inte av att du mår dåligt, om du trodde det," sa Adnan med en allvarlig ton, "jag vill att du ska må bra och det var därför jag inte ville att du skulle dejta Ossian, han är en sådan som bara sårar tjejer."
"Nu sa du det i princip" skrattade jag.
"Men nej, jag menar inte så. Visst, jag hade rätt, men det är inte så att jag är glad för det. Han har ju redan sårat dig" förklarade Adnan, utan att skratta. Han var fullt allvarlig så jag slutade genast skratta. Tystnaden tog över. Jag hatade att det hade blivit så tryckt stämning mellan mig och Adnan, och han var ändå förstående, då kunde jag inte ens tänka mig hur det skulle bli mellan mig och de andra när jag kom och bad om att få dem tillbaka.

"Jag är så ledsen för allt, för hur jag har betett mig" mumlade jag och vände försiktigt upp blicken mot Adnan. Han log svagt.
"Jag förlåter dig" sa han. Jag skakade på huvudet. Det var för enkelt. Jag visste att han inte menade det.
"Nej, det borde du inte. Jag har betett mig som en idiot, jag har förstört allting. Det räcker inte med ett förlåt" sa jag med tårarna rinnande ner för mina kinder.
"Sluta, vi alla har betett oss som idioter. Men herregud, vilka är vi om vi inte kan förlåta varandra? Är vi inte bästa vänner?" sa Adnan och försökte sig på ett leende. Jag kunde inte undgå att le. Men inte för så länge.
"Jag trodde inte vi var bästa vänner längre" mumlade jag.
"Vi kommer alltid vara bästa vänner, Audrina" svarade Adnan.

Jag och Adnan bestämde oss för att laga middag. Stämningen var fortfarande tryckt, men det var i alla fall lite bättre. Vi kunde prata och vi hade trevligt, men det var inte som förr. Det skulle ta lång tid innan det blev som förr, om det någonsin skulle bli det igen.

Adnan satt och berättade om allt som hade hänt i laget medan jag inte varit där. Som vanligt hade de hittat på roliga saker och jag önskade så mycket att jag hade varit med dem.
"Hur ska jag kunna bli en del av laget igen?" muttrade jag.
"Du är fortfarande en del av laget. Det är bara att du kanske inte är på den bästa sidan hos alla just nu" sa Adnan med ett litet skratt.
"Inte?" frågade jag ironiskt.
"Följ med mig till Danmark och säg förlåt till dem så blir allt bra" sa Adnan med en lite allvarligare ton. Jag bet mig i läppen.
"Jag kan inte det. Efter allt jag gjort, jag kan bara inte" sa jag. Adnan suckade.
"Du måste" sa han.
"Jag var så säker på Ossian, att han var det rätta. Jag var så säker på att det var ni som inte förstod, att ni bara var avundsjuka och inte insåg hur fin och bra Ossian var. Jag ville så gärna bevisa för er att ni hade fel, att jag och Ossian var det lyckligaste paret som fanns, att jag inte behövde er. Men jag var inte lycklig. Då och då var jag glad och nöjd över hur allt hade spelat ut, men mestadels av tiden så var jag inte lycklig. Jag mådde så dåligt av att se er varje dag i skolan och inte kunna gå fram till er, krama om er, äta lunch med er, gå på träningarna. Men det värsta var att se hur bra ni mådde utan mig" berättade jag lågmält. Jag och Adnan hade ätit upp maten för länge sedan. Vi hade ställt tallrikarna åt sidan och satt nu mittemot varandra vid köksbordet. Mina händer var kupade om vattenglaset och min blick låg fäst vid det.
"Vi mår inte bättre utan dig, Audri. Du är en del av oss. Det var knappt att vi klarade oss när du lämnade oss. Efter matchen, när du och Ossian stack, vi alla bråkade, skrek, kastade saker runt omkring oss. Vi hade gjort bort oss. Vi hade gjort dig besviken. Och vi trodde att vi hade förlorat dig för evigt. Och när vi verkligen insåg att vi hade gjort det, då gick det bara utför. Vi skippade träningarna i två veckor. Vi pratade bara med varandra i skolan för att vi inte hade någon annan. Vi lämnade Gabriel i sticket. Men han tog tag i det, ryckte upp oss och sa till oss att han inte hade uppfostrat några quitters, och vi kom tillbaka på fötterna. Men dessa veckor har inte varit desamma som innan, det har saknats något" berättade Adnan. Det gjorde bara ondare att höra detta, att jag hade förstört så mycket. Det fick mig att ännu mindre vilja gå tillbaka till laget. Jag insåg nu hur mycket de hade lidit av mina misstag och det var inte rättvist av mig att gå tillbaka till dem, be om förlåtelse och tro att allt kunde bli som vanligt.

•••
Vad tycker ni? Ska Audrina gå tillbaka till laget? Kommer de förlåta henne isf?
Kommentera vad ni tycker!!!
Puss & kram <3