du gav mig världen

Kapitel 43

Allting rullade på som vanligt veckorna framöver, förutom att jag och Adnan i hemlighet var tillsammans. Men, jag började bli trött på att gömma vårt förhållande. Ossian blev inkallad till förhör dagen efter att jag och Adnan var hos polisen och blev några veckor senare dömd till barnpornografi. Redan när han blev inkallad till polisen och ryktet började sprida sig så slutade han i skolan och försvann i princip. Videorna spriddes aldrig och alla tjejer som Ossian hade utnyttjat tackade mig och killarna för att vi hade satt dit Ossian en gång för alla.

"Kan vi snälla berätta för killarna nu" bad jag Adnan medan jag låg i hans famn i soffan och såg på film. Pappa var i hockeyhallen med sitt gamla lag och snart skulle även jag och Adnan dit för träning.
"Inte än" mumlade Adnan, han ville undvika ämnet, han gjorde likadant varje gång.
"Men snälla! Du sa att vi bara skulle hålla det hemligt tills vi var säkra på varandra, och jag är säker på dig. Jag vill vara med dig, Adnan. Är du inte säker på mig? Är det därför du aldrig vill berätta?" sa jag och reste mig upp ur hans famn. Konversationen hade blivit allvarlig och jag ville se honom i ögonen när vi pratade.
"Jo, jag är helt förälskad i dig, Audrina. Men, jag är så rädd över att killarna ska lacka sönder och vår vänskap med dem förstörs" förklarade Adnan. Jag skakade på huvudet.
"De kan inte göra så för de kan inte bestämma vem jag ska dejta, det är mitt val" sa jag menande. Adnan bet sig i läppen. Jag förstod att han var nervös. Han ville såklart inte berätta för sina allra bäst vänner att han bröt mot en av deras viktigaste regler sinsemellan. Och även om killarna inte blev arga på grund av själva saken, vilket jag inte trodde eftersom jag antog att de flesta hade släppt sina känslor för mig, så kunde de nog bli arga av principsak, att han bröt mot regeln och dessutom höll det hemligt i flera veckor. Men jag skulle stå vid Adnans sida, det var inte bara hans fel. Jag var också medveten om regeln och jag bad honom bryta mot den. Det var lika mycket mitt fel som hans.
"Okej då, men blir vi kickade ur laget är det ditt fel" mumlade Adnan skämtsamt. Jag skrattade och nickade.
"Deal" sa jag och kysste honom.

När vi kom fram till hockeyhallen var pappa ute på isen med hans gamla lag och killarna var i omklädningsrummet, perfekt. Jag och Adnan skyndade oss dit. Alla var som tur var där och deras blickar vändes mot mig och Adnan när vi kom in.
"Så," började jag tveksamt, "det är något vi vill berätta för er.."
"Jag är ledsen, guys, men jag har brutit mot regeln. Jag är tillsammans med Audrina och jag är ledsen att jag bröt mot regeln och att jag inte berättade för er innan, men jag kan inte bestämma över mina känslor" förklarade Adnan. Killarna följde oss noggrant med blickarna.
"Och jag vill säga; vad fan tänkte ni med när ni gjorde upp en regel om att ni inte fick dejta mig? Varför tror ni er ha rätten att bestämma över vem jag ska dejta? Allvarligt. Jag hoppas att ni accepterar att vi bryter mot regeln, för det behövs" sa jag, lite mer strängt och irriterat än Adnans mjuka, försiktiga tonfall. Killarnas miner gick från arga och besvikna till skamsna.
"Sorry, men det var ju inte så att vi kunde lotta om vem som skulle få dig, och vi alla kunde inte stöta på dig" förklarade sig Malte.
"Ja, jag förstår varför ni gjorde det. Men regeln är upplöst nu, och ni ska aldrig mer bestämma över mitt dejtingliv" sa jag menande. Killarna nickade.
"Så är ni okej med oss två?" frågade Adnan nervöst. Killarna dröjde med sina svar och både jag och Adnan hade andan i halsen.
"Såklart, vi är glada för er skull" utbrast Alejandro glatt. Jag pustade ut.
"Men, ni kunde ju berättat lite tidigare" sa Dave och blinkade med ena ögat mot oss. Vi skrattade. Jag var så lycklig just nu.

"Byt om nu, jag måste prata med pappa" sa jag och gav Adnan en snabb kyss innan jag skyndade mig ut från omklädningsrummet och ut på isen. Jag hälsade på alla från pappas gamla lag på vägen fram till pappa. Jag greppade tag i hans hand när jag kom fram till honom och drog med honom bort till en hörn, lite avlägset från de andra.
"Två saker" sa jag och höll upp två fingrar mot honom. Pappa nickade skrattandes.
"Ett, jag och Adnan är typ tillsammans" sa jag kisandes. Pappa brast ut i ett leende.
"Jag visste det!" utbrast han. Jag skrattade lättat.
"Två, jag är så lycklig just nu och jag vill bara att du ska veta det. Jag vill att du ska veta att jag är lycklig på grund av dig, på grund av att du har gjort mitt liv värt att vara lycklig över. Allting ordnade sig till slut, pappa. Nu står vi här, omgivna av fantastiska människor och jag kunde inte varit gladare. Så tack, tack för att du gav mig världen" sa jag mjukt. Pappa fällde en tår och log stort. Han kramade om mig hårt och jag log i hans famn.

Det spelade ingen roll vem jag var tillsammans med, vilka jag hade som vänner eller hur jag mådde, pappa fanns alltid där. Jag hade insett att pappa var allt jag behövde. Han var min räddare i nöden, min första kärlek, min beskyddare, min bästa vän. Han älskade mig villkorslöst trots att jag ibland inte förtjänade det, han gjorde mig glad när jag var som mest ledsen och han gjorde allt för att jag skulle vara lycklig. Han var helt enkelt världens bästa pappa.

•••
Sista kapitlet!!!! MEN det kommer en epilog imorgon!!! OCH eftersom väldigt många ville det så kommer det komma en uppföljare, alltså en tredje bok i denna serie!!!!

Kommentera gärna vad ni har tyckt om den här boken!!! Och vad ni förväntar er inför nästa!!

OCH glöm inte att rösta på 'vänskap eller kärlek?' till Årets bok 2017 via länken i min profil!!! Det skulle betyda så mycket för mig att  vinna!!

Puss & kram <3