du gav mig världen

Kapitel 29

Plötsligt kom Ossian fram till oss.
"Okej, har ni extrautrustning någonstans?" frågade han. Jag och pappa vände våra frågande blickar mot honom.
"Det var ju uppenbarligen jag som gjorde dem ofokuserade så jag måste fixa detta, jag vet ju hur mycket ni alla har sett fram emot att vinna den här matchen" förklarade han. Jag log mjukt och tacksamt.
"Det är snällt av dig, men killarna vet vad de gör" sa jag. Ossian skakade på huvudet medan han kollade ut på planen.
"De har helt tappat fokus. Det enda som kan rädda dem nu är forechecking och klapp-klapp i anfall, vilket de borde kört på från början eftersom de själva är så ur fokus. De kan inte fortsätta med sina indianare och gratislägen om de vill vinna detta" förklarade Ossian. Jag tittade förvånat på honom. Hur kunde han så mycket om hockey?
"Kan du spela?" frågade pappa och jag såg en glimt av hopp i hans ögon.
"Min bror spelar i NHL, min kusin spelar i hockeyallsvenskan, min pappa var tränare för hockeytvåan. Det är mycket taktiksnack under familjemiddagarna och jag har väl fått köra en och annan match med dem" berättade Ossian. Jag blev helt chockad över vad han sa. Jag hade verkligen ingen aning om detta. Att han också gillade hockey gjorde mig så glad. Det kändes som att allt som redan var perfekt mellan oss, blev ännu mer perfekt.
"Det finns extrautrustning i omklädningsrummet, Audrina kan hjälpa dig. Men skynda er" sa pappa. Jag nickade och gick iväg till omklädningsrummet med Ossian. Jag letade fram utrustning till honom och han började byta om.
"Varför har du aldrig sagt något om hockeyn?" frågade jag medan jag satt på bänken mittemot honom.
"För att jag såg hur stolt du var över det, hur du tyckte det var kul att berätta saker för mig som jag inte visste om, hur du hade ditt eget intresse. Jag ville inte ta det ifrån dig" svarade Ossian. Han var så fin.

När jag och Ossian kom tillbaka till båset stod hela laget där. En hetsig argumentation pågick, men alla tystnade när vi kom fram.
"Vem tror du att du är? Tror du att du kan komma hit, till våran hall, och infiltrera vårat lag bara för att du tror att du är så mycket bättre än oss?" utbrast Adnan spydigt mot Ossian. Jag skakade på huvudet.
"Lägg ner, allihopa. Låt Ossian testa, han kan mer än ni tror. Och det spelar ingen roll om han inte är så bra som han säger för ni kan inte vinna utan honom i alla fall, ni är alldeles för ofokuserade. Seriöst, ryck upp er, det är för fan semifinal" utbrast jag irriterat. Killarna blev som små, tillbakadragna hundar.
"Men, ni två? Det.." började Alejandro. Jag avbröt honom.
"Nej, släpp det. Vi tar allt det där efter matchen. Efter att ni har vunnit" sa jag strängt och bestämt.
"Ossian, kör igenom din taktik för grabbarna" sa pappa. Ossian förklarade hur han tänkte för killarna och de lyssnade faktiskt och tog till sig vad han sa. Men det var förmodligen inte för att de accepterade honom, utan för att de ville vinna matchen. Efter detta skulle killarna nog ha ännu svårare att acceptera Ossian eftersom han nu tog över deras spel, i deras ögon i alla fall. I mina ögon hjälpte han bara till för att han visste hur gärna vi alla ville vinna.

Tredje och sista perioden började och killarna följde Ossians taktik, trots att de fortfarande inte riktigt var helt fokuserade. Men det såg ut som att de tog ut sin ilska mot Ossian på spelet istället, och ibland var det bra, men ibland resulterade det i lite för hårda tacklingar. Ossian fick däremot inga passar från laget, vilket jag tyckte var extremt barnsligt av killarna. Men han löste det på annat sätt. Nästan varje gång killarna gjorde bort sig om motståndarlaget fick pucken så lyckades han avbryta någon av deras passar och ta tillbaka pucken. Gång på gång gjorde han mål, utan någon som helst hjälp av killarna, eftersom de inte ville hjälpa honom.

I matchens avgörande sekunder stod det fyra-fyra, och alla våra mål var gjorda av Ossian.
"Men passa till Ossian då för fan!" skrek pappa gång på gång när killarna vägrade att passa till Ossian, trots att han var fri. När det var trettio sekunder kvar tog Adnan sats och sköt ett hårt skott över mer än halva planen som var riktat mot mål. Ossian skyndade sig fram, avbröt skottet innan han sköt iväg den, med en rakare riktning mot mål. Samtidigt som nedräkningen slog ner till två sekunder så gled pucken smidigt förbi målvakten och matchen slutade med fem-fyra, till oss. Pappa pustade ut och kramade om mig med ett stort leende. Killarna hade slängt sig i en hög på isen och skrek av glädje, men Ossian var inte med. Han var istället på väg mot båset där jag stod. När han kom fram ställde han sig på isen mot räcket och tog av sig hjälmen. Jag gick fram till honom.
"Tack" viskade jag mjukt innan jag kysste honom.
"Du är sjukt begåvad, Ossian. Vad säger du om att bli en officiell spelare i laget?" erbjöd pappa. Ossian log tacksamt men skakade på huvudet.
"Nej, ditt lag är bra redan som de är, bara de fokuserar, men tack ändå" svarade han. Jag log mot honom.

•••
Hmm, hmm, hmmm kommer laget gilla detta?? Eller blir det dramaaaaa?? Kommentera!!
Puss & kram <3