du gav mig världen

Kapitel 40

"Kom upp till takvåningen." Det pirrade till inom mig när jag läste smset från Adnan. Vi alla hade gått in till våra hotellrum från baren. Det var sent och alla var beordrade att sova med tanke på att det var en stor match imorgon. Pappa låg i sängen och läste en bok. Jag bet mig i läppen och gick fram till honom.
"Jag går bara en sväng, kollar runt lite på hotellet" sa jag och kisade med ögonen. Pappa vände blicken från boken till mig. Han gav mig en frågande blick men nickade till slut skrockandes.
"Visst, men hitta inte på något dumt" mumlade han och återgick till sin bok. Jag skrattade och skyndade mig sedan ut från rummet och bort till hissarna.

Hissdörrarna öppnades och framför mig fanns en glasdörr. Jag öppnade den och kom direkt ut på en takvåning med sackosäckar, soffor, palmer och ljusslingor. Adnan stod mot staketet och tittade ut över Köpenhamn. Mitt hjärta började slå hårdare medan jag närmade mig honom. Jag omfamnade honom bakifrån och Adnan vände sig snabbt om och hans läppar intog mina. Efter kyssen ställde vi oss båda mot staketet.
"Visst är det fint?" viskade Adnan. Jag log och nickade.

Efter några tysta minuter bestående av oss två som tittade ut över staden omfamnandes varandra, så suckade jag.
"Vi måste gå tillbaka nu, det är en viktig match imorgon och dessutom kommer pappa börja undra snart" sa jag och bet mig i läppen. Adnan vände sig mot mig. Han såg på mig länge innan han kysste mig mjukt.

Morgonen därpå var allting som vanligt. Även om ångesten och besvikelsen på mig själv låg och gnagde inombords så behandlade killarna mig precis som vanligt och jag kunde glömma bort allt ont och bara tänka på hur underbara de faktiskt var. Ingen var arg på mig, trots att de borde ha varit det, och de alla välkomnade mig i samtalen och gemenskapen. De var mer glada över att jag var tillbaka än de var arga för att jag hade lämnat dem. Och det var skönt, för jag hade inte klarat mig utan dem längre.

Killarna var grymma under matchen och vi vann med stor marginal. När det stod klart att vi hade vunnit finalen i Norden så sprang hela laget, jag och pappa ut på isen och började hoppa i en klump. Gemenskapen hade aldrig varit så stark som nu och jag var så glad att jag var en del av den igen.

Efter matchen gick vi ut till första, bästa restaurang för att fira. Precis innan vi slog oss ner så ursäktade sig Adnan för att gå på toa medan hans blick mötte min och jag förstod hans pik. Några minuter därefter ursäktade jag mig också. Vi toaletterna drogs jag direkt in i Adnans famn. Hans läppar kraschade mot mina och jag log.
"Grattis till vinsten" viskade jag efter kyssen.
"Detsamma" mumlade han och strök undan en hårslinga från mitt ansikte.

När både jag och Adnan hade kommit tillbaka, inte samtidigt dock, och vi alla hade fått maten så plingade pappa i sitt glas.
"Jag är så stolt över er alla. Riktigt grymt spelat idag och alla andra dagar som lett hit. Vi är mästare i Norden, hur sjukt är inte det? Och dessutom har vår lilla maskot kommit tillbaka, vår lyckotjej. Jag kunde inte vara gladare än vad jag är just nu, och det är tack vare er" sa pappa och jag kunde se hur lycklig han var. Hans ögon utstrålade ren glädje och jag blev varm inom mig över att se honom så glad. Han var det finaste jag hade.
"Jag är också stolt över er, jag menar, det kan ju inte ha varit lätt att klara er utan mig liksom" la jag till skämtsamt. Alla skrattade och nickade instämmande.

På planet till Sverige dagen därpå så hamnade jag och Adnan bredvid varandra. Eftersom vi alla var trötta efter helgen och eftersom jag faktiskt alltid hade varit ganska närgången med de flesta av killarna så kunde jag luta mig mot Adnans axel och somna i hans famn utan att de andra misstänkte något. Jag blev allt mer bestämd om att det inte bara var närhet jag sökte efter uppbrottet med Ossian, utan att jag faktiskt gillade honom och hade gjort det under ett tag, men undermedvetet. Alla blickar vi hade gett varandra, alla närgångna stunder, alla skratt, alla gånger vi fastnade med våra blickar, alla kramar, alla skämt. Allt var tecken på att han gillade mig, och att jag gjorde allt tillbaka var tecken på att jag gillade honom, men jag hade inte förstått det. Jag hade inte insett att kärleken fanns precis framför näsan på mig. Det var så avlägset för mig att jag skulle falla för någon i laget, de var ju som mina bröder. Men nu hade jag fallit, hårt, och jag kunde inte ta mig upp. Det enda jag oroade mig för nu var om de andra killarna inte skulle acceptera det på grund av deras fåniga regel.

•••
Ett litet myskapitel!! Och jag är såå ledsen över att jag inte uppdaterade igår men jag hade varken 4g eller wi-fi..
Kommentera vad ni tycker om boken!!
Puss & kram <3