du gav mig världen

Kapitel 37

Vi gick och la oss strax därefter. Jag låg dock länge inne i mitt rum och vred och vände på mig. Jag hade en enorm klump magen och jag kunde inte sluta gråta. Det var egentligen inte synd om mig, det var synd om killarna, det var dem som borde varit sårade. Men det gjorde så ont att veta att det var jag som hade sårat dem, och att jag förmodligen inte skulle få tillbaka dem.

Efter flera timmar av låga snyftningar för att inte Adnan skulle höra så hörde jag smygande steg utanför min dörr. Jag torkade snabbt mina tårar medan Adnan försiktigt knackade på dörren.
"Kom in" sa jag och Adnan öppnade dörren.
"Gråter du?" frågade han mjukt.
"Nej." Lögn.
"Är du okej?"
"Ja." Lögn.
"Vill du gå upp och dricka en kopp te, prata lite?"
"Nej." Lögn.
"Vill du att jag sover hos dig?" frågade Adnan. Inget svar.

Adnan närmade sig min säng. Han la sig försiktigt ner bredvid mig. Hans ansikte låg bara några centimeter ifrån mitt och hans gröna ögon såg djupt in i mina. Mina andetag avtog och mina hjärtslag stannade för några sekunder. Försiktigt torkade han mina tårar med sina tummar. Hans läppar närmade sig sakta, sakta mina.
"Vad.. vad gör du?" frågade jag viskandes. Adnan svalde hårt. Han log svagt utan att släppa min blick.
"Inget" viskade han tillbaka. Tystnaden svepte över oss. Vi låg bara där och stirrade på varandra. Jag vågade knappt andas.

"Jag.. ehm.. jag borde gå in till mig" ursäktade sig Adnan efter några långa, tysta minuter. Jag svalde hårt. Jag vet inte vad det kom ifrån, varför jag sa som jag gjorde, vart jag ville att det skulle leda, vad jag trodde att det var, men jag sa det i alla fall.
"Nej, stanna hos mig."

Ett leende spred sig på Adnans läppar. Jag log tillbaka innan jag vände på mig så att min rygg låg mot honom. Han tryckte försiktigt sin kropp mot min och jag log för mig själv. Jag förstod inte vad som hände, varför vi betedde oss som vi gjorde. Men av någon konstig anledning tyckte jag om det. Jag tyckte om att känna hans kropp mot min, hans andetag mot min nacke. Jag tyckte om att ha honom nära. Jag tyckte om spänningen mellan oss, den attraherande spänningen.

Men, vi var bästa vänner. Inget mer.

Morgonen därpå vaknade jag i sängen ensam. Jag höjde på ögonbrynen och försökte förstå om kvällen innan var en dröm eller inte. Efter några minuters fundering utan svar så reste jag mig upp och tog på mig min morgonrock. Jag hade saknat att vakna upp i mitt egna rum, i min egna lägenhet. Det enda jag fortfarande saknade var pappa.

Ute i köket stod Adnan med bar överkropp och ett par mjukisar. Han vände sig mot mig när jag kom in i rummet. Jag såg hur han genast blev obekväm och vände sig snabbt tillbaka för att fortsätta med pannkakorna. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag insåg att det som hände igår kväll nog inte var en dröm.
"Godmorgon" sa han utan att se på mig.
"Godmorgon" svarade jag tvekandes. Jag visste inte hur jag skulle agera, jag förstod fortfarande inte vad vi gjorde.
"Så.." började Adnan. Jag väntade spänt på hans fortsättning eftersom jag antog att han skulle prata om igår.
"Vill du gå till skolan idag?" frågade han. Jag bet mig i läppen, dels för att det inte var vad jag förväntade mig, och dels för att jag inte visste vad jag ville.
"Jag kan stanna hemma med dig, men jag måste på jobbintervju i eftermiddag" sa Adnan, aningen blygsamt, när han märkte att jag tvekade.
"Okej" sa jag och log svagt. Adnan hade fortfarande inte vänt sig mot mig så jag gick fram till honom. Jag ställde mig med ryggen lutandes mot diskbänken och studerade hans rörelser. Hans blick förflyttades mot mig. Precis som kvällen innan möttes våra blickar och jag kunde se så djupt inom honom.
"Vad gör vi för något?" frågade jag lågt, en upprepning från kvällen innan, men jag bytte du mot vi. Adnan bet sig i läppen, vilket drog till sig min uppmärksamhet. Jag kunde inte låta bli att tänka på att kyssa hans läppar. Men tanken skrämde mig. Vi var ju bästa vänner.
"Jag vet inte" viskade Adnan tillbaka.

För andra gången på ett dygn närmade han sig mina läppar. Men den här gången stoppade jag honom inte. Ju närmare han kom desto ojämnare andetag fick jag, desto fler hjärtslag per sekund slog mitt hjärta. Våra läppar kraschade mot varandra och allting stannade upp. Det var den mest underbara kyssen i mitt liv. Den var mjuk, försiktig, varsam, passionerad. Men lika snabbt var det över. Så fort hans läppar lämnade mina suktade jag efter mer. Våra blickar fästes. Läpparna stannade några ynka millimeter från varandra. Det tog inte lång tid innan våra läppar återigen kraschade mot varandra, men denna gång mer hetsigt. Adnan la händerna på min midja och jag placerade mina händer runt hans nacke. Hetsigt lyfte han upp mig på köksbänken och ställde sig mellan mina ben.

Plötsligt drog sig Adnan ifrån. Han såg förtvivlat på mig innan han suckade och vände sig om. Frustrerat drog han handen genom håret om och om igen. Jag tittade förvirrat på honom.
"Vi kan inte, Audrina" mumlade han. Jag svalde hårt.
"Men.. jag trodde.." började jag, "Är det på grund av Ossian? För jag och han är helt slut, jag har släppt honom helt."

Adnan skakade på huvudet.
"Nej, jag bara.. jag kan inte" sa Adnan och suckade frustrerat. Jag såg oförstående på honom, men han såg mig inte för att han stod med ryggen vänd mot mig. Tveksamt hoppade jag ner från köksbänken. Jag drog bort stekpannan från plattan eftersom pannkakan redan var mer än bränd. Sedan gick jag fram till Adnan och ställde mig framför honom. Hans ögon var tårfyllda.

•••
Vaaaaa?!?! Adnan och Audrina (; De har ju passande namn iaf!! Vad tycker ni? Ska de bli tillsammans? Och varför tvekar Adnan? Varför kan han inte? Kommentera vad ni tror och vad ni tycker!!
Puss & kram <3