du gav mig världen

Kapitel 9

"Jaha? Så nu tar du mina klasskamrater ifrån mig också?" utbrast plötsligt någon bakom mig. Jag vände mig om och mötte Ossians luriga flin. Mitt ansikte bröt ut i en förvirrad min eftersom jag inte förstod vad han menade.
"Vem har jag mer tagit ifrån dig?" frågade jag förvirrat. Ossian skrockade innan han gick runt bordet och satte sig ner mittemot mig.
"Halva skolan" svarade han när han hade satt sig. Hans blick borrades in i min och jag skruvade nervöst på mig.
"Men det är lugnt, alla är tillbaka på min sida" sa han och flyttade blicken.

Ossian började skala sina potatisar med sin kniv. Vi alla satt helt tysta och jag förstod ingenting.
"Jaha? Ville du något eller?" frågade till slut Felicia.
"Vadå? Får jag inte sitta här med mina älskade klasskamrater?" frågade han med en ledsam röst på skämt. Han vände blicken mot mig.
"Ja, och du också då" la han till innan han vände tillbaka blicken. Jag skrattade till på grund av hans konstiga beteende.
"Vad skrattar du åt?" frågade Ossian plötsligt. Jag skakade på huvudet och ignorerade honom.
"Är han alltid såhär konstig?" frågade jag, riktat mot Felicia och Hanna. De nickade skrattandes. Ossian himlade med ögonen innan han återgick till sitt skalande av potatisen.

"Jaha, och var är din armé av hockeyfrillor?" frågade Ossian efter ytterligare en stunds tystnad.
"Sluta kalla dem det" sa jag tröttsamt. Ossian flinade. Jag såg hur han njöt av att reta mig, och det gjorde mig irriterad.
"Nå?" frågade han när han inte fick svar på sin fråga.
"De ska ha match i en annan stad" svarade jag.
"Hur kommer det sig att du ens hänger med de töntarna?" frågade Ossian med en fundersam blick. Jag höjde på ögonbrynen.
"Alltså, Ossian. Du är bara för mycket ibland" utbrast Hanna och slog till honom på axeln. Ossian skrattade och nickade.
"Det är därför folk älskar mig" sa han och ryckte på axlarna. Jag fnös.
"Snälla du, det är ingen i skolan som älskar dig. Alla är bara rädda för dig för att du har så mycket makt, och det är tragiskt" sa jag drygt.
"Ouch, igen" sa Ossian med ett flin. Han verkade nöjd, som att han väntade på att jag skulle säga något sådant. Men jag orkade inte ens bry mig om att analysera hans beteende längre.
"Tack för trevligt sällskap, det var snällt av er. Vi ses!" sa jag vänligt och log mot Felicia och Hanna. Utan att ens ägna en blick åt Ossian lämnade jag matsalen.

Senare den dagen satt jag på tåget på väg till pappa och killarna. Jag satt ned musik i lurarna och kollade ut genom fönstret. Jag drog upp mobilen för att se vad klockan var och hur lång tid det var kvar av tågresan, men min blick förflyttades istället till en notis som jag hade fått från instagram. 'ossiancampbell' hade skickat en vänförfrågan till mig. Jag höjde på ögonbrynen och gick snabbt in på den. Jag såg igenom hans bilder noga. Det var en hel del selfies, han var faktiskt himla snygg. Sedan var det bilder på han och hans vänner. Jag bläddrade upp till hans profil och insåg att han hade mer än tvåtusen följare. Jag förstod inte hur han kunde ha så många följare, okej om alla i skolan följde honom eftersom alla visste vem han var, men det var bara sexhundra, vad kom resten fjortonhundra ifrån? Men jag antog att om man var så igenkänd som han var så fick man fler följare, från andra skolor och städer, men jag tyckte ändå att det var konstigt. Så bra var han väl ändå inte? Min blick gled över till antalet som han följde och jag fick mig en chock när han bara följde runt tvåhundra. Det var så lite jämfört med hans följarantal och därför kunde jag inte låta bli att känna mig lite speciell av hans förfrågan. Mitt i min känsla av att jag var speciell i hans ögon tryckte jag på godkänn, men efter några sekunder när jag insåg vad jag hade gjort suckade jag åt mig själv. Vad höll jag på med? Jag var inte speciell i hans ögon. Jag ville inte vara speciell i hans ögon. Dock fanns det inget jag kunde göra nu. Det skulle bli alldeles för stelt om jag blockerade honom direkt, i så fall behövde jag vänta i några dagar. Jag låste mobilen igen och la ner den i mitt knä.

En timme senare var jag framme i ishallen. Folk hade börjat fylla läktarna och lagen satt i sina bås och peppade varandra. Jag log när jag insåg att jag hade hunnit precis och skyndade mig fram till båset där laget stod.
"Du hann!" sa pappa och kramade om mig. Jag pussade honom på kinden och log.
"Såklart" sa jag innan jag vände mig mot laget.
"Nu kör ni järnet och krossar det andra laget, okej? Vi vinner detta!" sa jag peppande. De nickade. Vi alla satte in våra händer i mitten och räknade till tre innan vi drog upp dem i luften och skrek.

•••
Okej hörni!! Jag har en viktig fråga som jag vill ha så många svar på som möjligt!! Jag har många böcker som är halvt färdigskrivna och därför funderar jag på att publicera en bok vid sidan av denna, alltså att jag har två pågående samtidigt.. Skulle det vara okej för er? Eller skulle det vara för rörigt?

PS. Bilden är från Ossians instagram ;)

Puss & kram <3