du gav mig världen

Kapitel 32

Pappa lät mig bo hos Ossian, eller lät och lät, han hade inte så mycket till val. Killarna hade jag inte pratat eller skrivit med alls, jag hade inte ens svarat på deras sms. Det var måndagsmorgon och jag och Ossian satt i bilen på väg till skolan.

"När har du lunch idag?" frågade jag nervöst.
"Säg bara till när du har lunch så kommer jag" svarade Ossian. Han förstod att jag inte hade lust att äta med killarna och att jag inte hade någon annan. Jag log svagt mot honom.

När vi kom fram till skolan gick vi in tillsammans. Blickar riktades mot oss och Ossians självsäkra flin var tillbaka, medan min osäkerhet bara blev större och större. Jag började inte förrän en halvtimme senare så jag följde med Ossian till hans skåp. Ett gäng med killar stod där och så fort de såg mig vid Ossians sida höjde de imponerat på ögonbrynen. Jag bet mig i läppen. Ossian presenterade mig och alla hälsade artigt. En av hans kompisar, Dimitri, kom fram till mig medan Ossian stod vid skåpet tillsammans med någon annan. Dimitri började prata om matchen i lördags och jag låtsades vara intresserad när jag egentligen lyssnade till Ossians och hans kompis konversation.
"Har du fixat det eller?" frågade kompisen. Ossian flinade mot honom.
"Vad tror du?" mumlade han medan han slängde in sin jacka i skåpet och plockade ut en sliten mattebok.
"Får jag se då?" frågade killen ivrigt.
"Nej? Idiot" fnös Ossian.
"Men vad fan väntar du på?" frågade killen frågandes.
"Tålamod, grabben, tålamod" svarade Ossian flinandes. Han kom fram till mig och Dimitri.
"Vad handlade det där om?" frågade jag tveksamt. Ossian skakade på huvudet.
"Jag lovade att fixa alkohol till Ricky" sa han bara kort och nonchalant.
"Vi måste dra på lektion, men vi ses vid lunch. Ring mig" sa han och försvann sedan snabbt iväg, utan en kram, kyss, eller ens ett leende. Det kändes som att han var en helt annan person. Men vad hade jag förväntat mig? Jag visste ju att Ossian inte var pojkvänstypen, även om jag trodde att han kanske hade blivit det efter alla våra fina stunder. Men nej, han var samma gamla vanliga Ossian.

Med en klump i magen begav jag mig till mitt skåp. Medan jag stod vid skåpet hörde jag välkända röster närma sig. Jag svalde hårt och gjorde mig redo mentalt för att möta killarna. Adnan, Malte, Vincent, Dave, Alejandro och Sebastian kom gåendes i korridoren. De tystnade när de mötte mig med sina blickar. Jag ignorerade dem och låtsades som att jag hade mycket att plocka med i skåpet.
"Audrina" sa Adnan när de hade kommit fram till mig. Jag vände mig inte om.
"Om ni inte tänker säga förlåt till Ossian så vill jag inte höra" sa jag, iskallt. Adnan suckade och gick sin väg, med Sebastian och Alejandro efter sig. Malte och Vincent stod kvar eftersom de hade sina skåp vid mitt. Utan att någon av oss sa något mer så lämnade jag dem.

Dagen gick långsamt. Vid lunch ringde jag Ossian och han kom så snabbt han kunde. Några i hans gäng hade redan lunch så vi satte oss med dem. En livlig konversation om något som tydligen hade hänt förra helgen drog igång, men jag var inte så intresserad. Min blick låg på killarna som alla satt runt ett bord och åt lunch. De pratade glatt och skrattade. Det gjorde ont att veta att de inte verkade bry sig så mycket om att jag inte var med dem, och det gjorde ännu ondare att veta att de inte brydde sig tillräckligt mycket om mig för att acceptera Ossian.

•••
Kommentera vad ni tycker om boken!! Och om Audrinas, Ossians och lagets beteenden!!
Puss & kram <3