du gav mig världen

Kapitel 2

När vi väl hade hittat till aulan så höll rektorn ett, som vanligt, tråkigt tal innan mentorerna ropade upp klasserna. Jag skulle gå naturlinjen och jag var inte så orolig över klasserna eftersom att jag visste att jag i alla fall skulle hamna med några av killarna. Min klass var en av de första som ropades upp och i den kom jag, Dave, Vincent och Malte. Jag var nöjd, jag skulle vara nöjd med vilka killar som helst i laget eftersom jag älskade dem allihopa. Däremot skulle det varit lite extra roligt om jag hamnade i samma klass som Adnan eftersom han var den killen som jag var allra närmast.

"Bye loser" sa jag till Adnan som jag satt bredvid när min mentor sa att min klass skulle gå till ett klassrum.
"Mucka inte med någon trea" sa Adnan och flinade. Jag grimaserade mot honom innan jag följde efter Dave, Vincent och Malte.
"Ey, hörde ni att nollningen är imorgon kväll utanför skolan?" sa Vincent på väg till klassrummet.
"Alltså nollning är så töntigt, jag förstår inte grejen med det. Ni tänker väl seröst inte gå?" sa jag med en äcklad min.
"Men lägg ner, det är ju askul" kontrade Dave.
"Snälla följ med" bad Malte och knäppte sina händer. Jag skakade på huvudet.
"No way" sa jag bestämt.

Dagen varade bara i några timmar och det enda vi gjorde var en massa lära-känna-lekar med vår klass. Direkt efter skolan begav jag mig hem till lägenheten. Pappa hade redan kommit hem från jobbet och han mötte upp mig i hallen när jag kom in genom dörren.
"Så, berätta allt!" utbrast han otåligt. Jag skrattade och skakade på huvudet.
"Det hände ingenting roligt alls" sa jag och ryckte på axlarna.
"Vilka hamnade i din klass då?" frågade pappa medan vi gick in till vardagsrummet och satte oss i soffan.
"Dave, Vincent och Malte" svarade jag. Pappa nickade.
"Men jag kan ha råkat reta upp någon töntig trea som tror att han är kung över hela skolan" sa jag och skrattade. Pappa skrattade.
"Då tycker jag att du ska ta ner honom på jorden" sa han. Jag nickade.
"Någon måste göra det i alla fall" sa jag och ryckte på axlarna.
"Din mamma var exakt som dig, hon var den där coola tjejen som stod upp för alla och speciellt sig själv" sa pappa efter en stunds tystnad. Jag log. Jag älskade när pappa berätta saker och historier om min mamma. Han hade gjort det under hela min barndom och därför kändes det verkligen som att jag kände henne, trots att jag aldrig hade träffat henne. Men tack vare pappas engagemang och hans starka kärlek till henne så hade jag fått en otroligt fin relation till henne. Jag brukade gå till hennes grav ofta och prata med henne om allt möjligt. Jag brukade berätta för henne om mina dagar, om mina kärleksproblem, om mina känslor och tankar. Och det var skönt att ha någon som jag alltid kunde prata med, någon som inte dömde mig, någon som inte kom med råd eller motargument. Ibland var det skönt att bara prata och reda ut allt på egen hand.

Med kaffet i händerna var jag och pappa påväg till ishallen för dagens träning.
"Ska du spela idag?" frågade pappa.
"Nä, jag tror inte det" svarade jag. Jag var inte med i laget som resten av killarna. Alltså, jag var med på nästan varje träning, jag åkte med på lägren, men jag spelade inte i laget på riktigt. Jag var en blandning av tränare och spelare eftersom jag brukade spela ibland på träningarna och ibland hjälpa pappa att träna, men ibland satt jag också bara bredvid och hejade. Jag tyckte att det var perfekt eftersom jag älskade hockey, men jag gillade inte att spela med press på mig och då var det bättre att bara kunna spela när jag ville.

Malte kom gåendes på en väg som korsade den väg som jag och pappa gick på. Jag och pappa stannade upp och väntade på honom.
"Tja" sa han och hälsade på pappa med ett handslag. Mig gav han en kram och jag log som en hälsning.
"Jag hörde att du och Audrina går i samma klass" sa pappa till Malte, som nickade.
"Då får du lova att ta hand om henne" sa han menande. Jag skrattade.
"Pappa, jag klarar mig själv" sa jag lika menande.
"Jag vet, men det är ändå bra att ha lite skydd" sa han kisandes. Jag himlade med ögonen. Pappa var överbeskyddande, men jag förstod honom. Han hade berättat att han var överbeskyddande precis när jag hade fötts eftersom han var ärrad och osäker efter min mammas död. Men efter några veckor släppte det och han började lugna ner sig. Men tre år senare träffade han Johanna och efter hennes död så blev han lika överbeskyddande mot mig som innan, och så var det fortfarande. Och jag förstod honom, jag skulle vara likadan om jag hade varit med om vad pappa hade varit med om. Däremot hade han lyckats lugna ner sig. Han lät mig stå på egna ben och han lät mig ta mina egna strider, men, han ville alltid ha koll på mig, veta vart jag var och att jag var säker.

När vi kom in i hockeyhallen så satt Filip i båset. Filip var min gudfar och pappas bästa vän. Hela pappas gamla lag var ofta hemma hos oss eller i hockeyhallen och jag gillade dem alla, men Filip träffade vi oftast och jag var så mycket närmare honom än någon annan i pappas gamla lag. Jag skyndade mig fram till honom och kramade honom.

"Guys, det är pizzakväll på lördag i Dantes hus" sa Filip när alla hade kommit och träningen precis skulle sätta igång. Jag log. Pizzakvällarna var det bästa jag visste.

•••
Jag vet att det är segt i början av böcker, detta var extremt segt, meeen det är viktig information i kapitel som dessa som ni måste veta för att förstå resten av boken! Jag ska försöka börja uppdatera i stort sätt varje dag!!
Glöm inte att kommentera vad ni tycker om boken!!!
Puss & kram <3