du gav mig världen

Kapitel 17

Morgonen därpå knackade det på dörren. Jag satt på mitt rum med morgonrocken och höll på med mobilen. Jag hade inte orkat gå ut till köket för att äta frukost än. Pappa hade däremot varit vaken i evigheter och därför lät jag honom öppna dörren.

"Audrina! Det är till dig!" ropade pappa plötsligt från hallen. Jag höjde ögonbrynen och slängde en blick på klockan. Elva, vem sökte mig klockan elva på en lördag? Jag satte upp håret i en slarvig bulle medan jag gick mot hallen. I dörröppningen stod Adnan, Malte, Vincent och Alejandro. De hade varsina skamsna blickar och de höll i kaffe från kaféet som jag och pappa alltid köpte kaffe på innan träningarna. Jag log tveksamt och släppte in dem utan att säga något. Jag kunde inte sticka under stolen att de var otroligt söta som kom hit, men jag var fortfarande arg för kvällen innan. Utan en ursäkt skulle jag inte förlåta dem.

"Så.." började Malte när vi alla hade satt oss runt matbordet och Alejandro hade gett mig en kaffe.
"Vi är ledsna för igår" fortsatte Malte.
"Vi överreagerade utan att lyssna på dig innan och det var dumt gjort, förlåt" sa Vincent.
"Men det är bara för att vi inte litar på Ossian" fortsatte Alejandro. Killarna nickade instämmande.
"Men mest av allt, för att vi bryr oss om dig" avslutade Adnan med sin blick djupt fäst vid min. Jag hade aldrig sett en så menande blick från honom. Han pratade verkligen från sitt hjärta och det värmde mig.
"Jag förstår att det var lätt att missförstå situationen med tanke på att ni hittade mig blodig med bara Ossian i närheten, men ni måste lära er att lyssna på mig. Ni kan inte bara gå runt och ge folk stryk bara för att ni vill skydda mig" sa jag och bet mig i läppen.
"Vi lovar" sa Adnan med en lättad röst. Jag log.
"Men snälla, sluta umgås med Ossian" bad Malte.
"Gärna" mumlade jag och tog en klunk av kaffet.

En ny konversation startade, men jag var inte så delaktig. Mina tankar låg istället på Ossian och hans konstiga beteende. Jag försökte planera upp måndagen så att jag skulle slippa träffa honom, men jag insåg att det hade gått för långt. Han skulle inte få styra över min skolgång också. Jag skulle inte vara en av alla hans följare. Men jag skulle heller inte ta upp någon kamp med honom. Jag skulle helt enkelt bara hålla mig i bakgrunden, borta från honom.
"Är du okej?" frågade plötsligt Adnan mot mitt öra. Han satt bredvid mig och hade försiktigt lutat sig mot mig. Jag nickade.
"Var Ossian snäll igår när vi hade gått?" frågade han med en orolig röst. Jag log svagt.
"Snäll kanske är en överdrift" mumlade jag med ett höjt ögonbryn.
"Fan, jag skulle inte gått därifrån. Han ska inte få behandla dig..." började Adnan mumla. Jag avbröt honom.
"Du lovade" sa jag och Adnan bet sig i läppen.
"Förlåt" sa han lågt och skamset. Jag log bara som svar.
"Nej, förlåt för allt, Audrina. Jag borde inte lägga mig i och jag borde inte bry mig, men det gör jag. Jag bryr mig jättemycket om att du umgås så mycket med Ossian trots att han behandlar dig så dåligt. Det känns inte bra, Audri. Han är ingen bra person och jag är bara rädd att du blir sårad. Och det är det sista jag vill" förklarade Adnan ytterligare. Ett leende spred sig på mina läppar av hans fina ord.

"Hörni, vi måste dra till ishallen nu" sa pappa medan han kom in genom dörren. Vincent gav honom en av kaffemuggarna och han tackade.
"Du följer väl med?" frågade Adnan och log bedjandes. Jag nickade leendes.
"Såklart" svarade jag.

På vägen till ishallen gick pappa, Vincent och Malte några meter framför mig och Adnan. De tre pratade taktik inför någon kommande match, medan jag och Adnan pratade om allt mellan himmel och jord. Jag och Adnan hade alltid varit bästa vänner och vi delade allt med varandra. Vi hade alltid haft något extra, något utöver relationen jag hade med de andra killarna.

"Okej, grabbar" började pappa när alla var samlade i båset.
"Vi har en väldigt viktig match om två veckor. Vinner vi den så kommer vi till final och får en betalad weekend till Danmark för att spela mot det danska finallaget och vinner vi där så har vi vunnit över hela Norden" berättade han. Killarna nickade, de visste redan detta, det var hit alla tidigare matcher ledde. Nu var vi i semifinal och vann vi så kunde vi vinna hel cupen.
"Så den här och nästa vecka kommer vi träna med mitt gamla lag en hel del och de kommer hjälpa oss att ta fram den bästa taktiken, är ni okej med det?" fortsatte pappa. Jag sken upp i ett leende när jag fick höra att pappas gamla lag skulle komma. Jag älskade att umgås med dem. Dem, tillsammans med killarna, var min familj och jag älskade varenda sekund tillsammans med dem.

•••
Är inte hockeykillarna allt för söta?? Kommentera vad ni tycker om boken!!!!
Puss & kram <3