du gav mig världen

Kapitel 13

"Jag är stolt över ert spel ikväll, grabbar!" sa pappa glatt med sitt glas uppe i luften. Jag log och blickade ut över killarna som log de också.
"Det är din förtjänst, coach" svarade Calle och höjde sitt glas mot pappa. Vi andra gjorde detsamma.

Efter middagen, när vi precis hade lämnat restaurangen, kom Alejandro fram till mig.
"Audri, alla ska på den där festen. Kan vi inte dra dit i alla fall?" bad han. Jag bet mig i läppen.
"Vad vill de andra?" frågade jag.
"Typ alla är på om du är på" svarade Alejandro och ryckte på axlarna.
"Okej då, men jag måste byta om. Ses vi alla i stan om en timme?" sa jag, lite högre än förut så att alla kunde höra.
"Va? Vart ska vi?" frågade Adnan plötsligt.
"Festen" svarade jag medan jag gav Alejandro en anklagande blick. Han log ett oskyldigt leende som svar.
"Audrina, det är ju..." protesterade Adnan, men jag lyckades avbryta honom. Jag förstod att han skulle nämna Ossians namn och med tanke på att pappa stod bredvid oss och hörde vartenda ord så ville jag inte att Adnan skulle ta upp Ossian och vår lilla situation. Jag nickade diskret mot pappa och gav Adnan en menande blick. Han tystnade, liksom alla andra. Allas blickar vändes mot pappa som nu stod med armarna i kors och tittade på mig.
"Fest?" sa han med en ton som tydde på att jag skulle förklara.
"Snälla, pappa! Du vet att killarna kommer ta hand om mig, och du vet att jag är ansvarsfull när det gäller alkohol" sa jag bedjandes. Alla väntade spänt på pappas svar. Till slut suckade han och slängde ut med armarna.
"Visst, men ring mig om det är något. Och det gäller er alla" sa pappa menande och pekade ut mot oss.

En timme senare möttes vi alla upp i stan för att sedan gå sista biten hem till Ossian. Han bodde nära stan och när vi närmade oss kunde vi höra musiken dunka. Huset var stort, och i totalt kaos. I princip hela skolan befann sig inuti huset eller ute på tomten. Redan när vi mötte stupfulla ungdomar på gatan några tiotals meter ifrån huset så började jag inse vilken dålig ide detta var. För det första var inte jag någon som drack överdrivet mycket och festade varje helg. För det andra var det Ossians fest, vilket förklarade sig självt. Men jag kunde inte ånga mig nu.

"Vad var det jag sa?" utbrast Ossian flinandes medan han kom springandes mot oss så fort vi hade kommit in på tomten och han fick syn på oss. Man såg på långa vägar hur onykter Ossian var och det kan förklara varför han inte stannade framför oss utan gick raka vägen fram till mig, utan att bry sig om att han stötte in i några killar på vägen. När han kom fram till mig la han sin arm runt min midja och började prata osammanhängande om något som tydligen hade hänt under kvällen. Jag puttade irriterat bort honom ifrån mig och han stapplade in i några av killarna.
"Lugn, lugn" sa han och tog upp händerna i en gest som visade att han var oskyldig.
"Ni behöver alkohol" mumlade Ossian med ett höjt ögonbryn innan han började gå in i huset och förväntade sig att vi skulle följa efter.
"Håll dig nära oss" viskade Adnan i mitt öra medan vi gick mot köket. Jag log och knöt mina armar runt hans arm.

Ossian ställde sig mot köksbänken och grabbade åt sig en ölflaska. Han gestikulerade att vi fick ta vad vi ville. Alla tog något av det stora utbud som fanns på bordet och Ossian studerade oss noga.
"Hur gick matchen?" frågade han till slut. Han spände sin luriga blick i mina ögonen
"Vi vann" svarade Sebastian eftersom ingen annan tog ton. Stämningen var spänd. Alla väntade på att Ossian skulle slänga ur sig någon dryg kommentar eller dra ett elakt skämt. Killarna väntade på att få gå till anfall och få ut allt de hade emot Ossian på grund av hans beteende, speciellt mot mig. Eftersom jag inte ville att ett tredje världskrig skulle starta så harklade jag mig och lämnade rummet, med killarna följandes efter mig och Ossian tittandes efter mig.

Kvällen gick och vi hade faktiskt kul. Vårt lilla gäng hade för en gångs skull särat lite på oss och börjat prata med andra och inte bara varandra. Jag och Adnan hade däremot hängt hela kvällen. Det var lite gulligt att han var så beskyddande och inte ville lämna min sida, och dessutom hade vi jättekul. Jag älskade att umgås med Adnan. Men efter att ha dansat i evigheter så kom en tjej fram till oss. Hon såg lite blyg ut och pillade nervöst med sitt hår. Ett blygsamt leende låg på hennes läppar.
"Vill du dansa?" frågade hon nervöst med sin blick mot Adnan. Jag log och vände blicken mot Adnan. Han drog handen genom sitt bruna, fluffiga hår och skrattade nervöst. Hans blick gled mot mig och jag nickade leendes.
"Jag klarar mig" sa jag försäkrande och gav honom en kram och tjejen ett varmt leende innan jag lämnade dem ensamma.

•••
Sista chansen att ställa frågor till denna boks Q&A!!! Imorgon kommer den och dessutom kommer jag publicera prologen till den nya boken som jag kommer publicera parallellt med denna!!

Kommentera vad ni tycker om boken!! Och jag kan säga att i nästa kapitel händer det grejer (;
Puss & kram <3