du gav mig världen

Kapitel 35

Några timmar senare hade mina tårar tagit slut. Jag låg och stirrade rakt upp i taket. Funderade över hur mitt liv kunde bli så fel på bara några veckor. Hur alla mina bästa vänner och min pappa bara kunde försvinna. Hur jag kunde låta dem försvinna från mitt liv.

Plötsligt slets dörren upp och jag hörde fotsteg i hallen. Mitt hjärta började slå hårt. Panikartat reste jag mig upp och lyssnade noga efter ytterligare ljud. Stegen fortsatte. Jag svalde hårt och greppade tag i en pokal från hockeyn som stod på pappas byrå. Försiktigt öppnade jag dörren. Ljud hördes från köket så jag smög mig dit med pokalen i högsta hugg. Jag stod tryckt mot väggen precis vid öppningen till köket. Det hade varit tyst i några sekunder och jag väntade spänt på fler ljud. Till slut började stegen närma sig ingången. Återigen svalde jag hårt. Jag hoppade fram och svingade pokalen i huvudhöjd mot vem eller vad det än var som kom emot mig. Personen framför mig hoppade till och skrek men lyckades ta tag i pokalen och stoppa den innan den hann träffa hans ansikte. Vilket var tur. För framför mig stod Adnan. Han var chockad, precis som jag. Men när han insåg att det var jag så började han skratta.
"Vad gör du?" utbrast han skrattandes.
"Jag trodde att det var en mördare, eller tjuv" svarade jag till mitt försvar.
"Så du tänkte förstöra vår allra första hockeypokal?" frågade Adnan och höll upp pokalen som han hade tagit från min hand.

"Vad gör du här?" frågade Adnan efter några sekunder. Han ställde undan pokalen på köksön och vände sig sakta mot mig.
"Vad gör du här?" kontrade jag med ett höjt ögonbryn. Adnan log. Han satte sig ner på en av barstolarna och gestikulerade att jag skulle göra detsamma. Jag satte mig ner och flyttade min blick mot honom. Han fnös till och drog handen genom sitt bruna hår, som för i övrigt hade blivit längre och rufsigare sedan vi pratades vi sist. Jag kunde se hur hans ögon vattnades och jag bet mig tveksamt i läppen.
"Min mamma.. hon blev sjuk för några veckor sedan, så hon kollade upp det hos en läkare. Och de kom, efter många tester, fram till att hon hade cancer på så många ställen i kroppen så att det inte fanns någonting att göra... Hon dog för två veckor sedan" berättade Adnan lågt medan hans tårar föll ner för hans kinder. En klump växte i magen. Jag blev arg på mig själv att jag valde bort killarna och inte fanns där för Adnan när han behövde mig som mest. Han var ju min allra bästa vän och jag ville alltid finnas där för honom. Men det gjorde jag inte. Jag fanns inte där. För jag var förblindad av en jävla fuckboy.

Jag sökte mig efter hans hand, men Adnan drog bort den. Han vände blicken mot mig och skakade på huvudet.
"Jag vill inte ha ditt medlidande, Audrina. Jag vill inte ha din tröst eller din sympati, inte om du tänker försvinna igen" sa han. Det skar till i mitt hjärta. Jag förstod honom.
"Gabriel var den enda som tog hand om mig. Inte ens min släkt brydde sig, pappa har ringt och bett mig flytta till honom i Finland, men helvete heller att jag flyttar dit. Gabriel har hjälpt mig med jobbansökningar och att leta lägenhet, och under tiden har han låtit mig sova i gästrummet, det är därför jag är här" fortsatte Adnan. Jag bet mig i läppen och suckade.
"Förlåt" viskade jag. Adnan skakade på huvudet.

"Vad gör du här då?" frågade han efter några tysta, tryckta sekunder. Jag svalde hårt. Jag ville inte berätta om mina problem just efter att ha hört om hans. Min killproblem kändes så litet jämfört med Adnans mamma.
"Äh, jag skulle bara hämta en grej" mumlade jag och vände bort blicken.
"Jag ser ju på dig att det är något annat. Är du här för att Gabriel inte är här?" frågade Adnan med ett flin. Jag log svagt.
"Nej, jag önskar han var här" mumlade jag lågt.
"Vad är det som har hänt, Audrina?" frågade Adnan med en seriös ton. Jag svalde hårt.
"Jag och Ossian gjorde slut" sa jag. Jag förväntade mig ett hånfullt skratt, ett 'vad var det jag sa'. Men det fick jag inte. Det enda jag fick var ett medlidande leende.
"Jag är ledsen" sa Adnan. Jag skakade på huvudet.
"Det var lika bra" sa jag snabbt och försökte komma på något annat att prata om.
"Vad hände?" frågade Adnan. Jag skakade på huvudet.
"Jag har inte rätten att komma och gnälla hos dig efter allt jag har gjort" mumlade jag.
"För det första så är det inte gnäll, jag vill veta, jag är nyfiken. Och för det andra så har du alltid rätt att komma till mig, oavsett vad som har hänt eller vad du har gjort" förklarade Adnan. Värmen spred sig inom mig.

•••
Kommentera vad ni tycker om boken!! Fortsättning på Adnans och Audrinas konversation kommer i nästa kapitel!!
Puss & kram <3