du gav mig världen

Kapitel 12

Veckan därpå satt jag och några av killarna vid ett bord i ljushallen i skolan. Vi hade håltimme så vi satt bara där och pratade. Adnan satt mittemot mig och vi körde armbrytning.
"Men sluta, du fuskar" skrattade jag fram när Adnans hand sakta, men säkert, tryckte ner min mot bordet.
"Fuskar? Det är du som suger" utbrast Adnan medan han malligt lipade mot mig. Jag fnös. När Adnan hade vunnit och min hand låg nertryckt på bordet med hans över sig, så möttes våra blickar. Våra rörelser stannade upp och skratten dämpades. Adnan släppte inte greppet om min hand och inte heller blicken från mina ögon. Det var en intensiv blick som vi delade, men jag kunde inte sätta ord på den. Jag förstod inte vad det var som hände, varför det plötsligt blev så intensivt mellan oss. Men någonting var det.

Min mobil ringde och jag rycktes ur min trans. Adnan släppte snabbt greppet om min hand och vände osäkert bort blicken. Jag vände upp mobilen där den låg på bordet. Min skärm lystes upp av pappas nummer så jag svarade direkt.
"Hej, min älsklingsdotter" sa pappa glatt. Jag log.
"Hej, pappa!"
"Är grabbarna där?" frågade han. Jag svarade med ett enkelt ja.
"Bra, sätter du på mig på högtalare så de hör?" sa han. Jag gjorde som han ville och vi alla inväntade vad han hade att säga.
"Jag fick nyss en förfrågan om vi vill köra match mot grannstaden på fredag klockan sex i vår ishall. Ska jag tacka ja?" informerade pappa. Jag svepte min blick över laget. En känsla av iakttagelse for genom kroppen och jag vred mig sakta om. Bakom mig stod Ossian med ett flin. Jag ryggade bakåt av rädsla, vilket fick honom att flina ännu mer.
"Aa, vi kör" svarade Adnan pappa. Jag antog att de var klara så jag stängde av högtalartelefonen och sa hejdå till pappa. När jag hade lagt ner mobilen så vände jag mig mot Ossian. Killarna hade spänt blickarna i honom.
"Jaha?" frågade jag efter flera tysta sekunder. Ossian log och drog till sig en stol från ett annat bord. Han placerade den vid bordets kortsida, bredvid mig. Ryggstödet pekade mot bordet och han satte sig bredbent på stolen och lät armarna vila på ryggstödet.
"Jag ska ha en fest på fredag och ni alla är inbjudna. Jag kan lova er att man inte vill missa en fest som denna" sa han till slut, med sin blick flackandes mellan oss alla.
"Vi kan inte på fredag" sa jag nonchalant och vände bort blicken.
"Varför?" frågade Ossian med ett flin. Jag gav honom en dryg blick, jag var fortfarande arg över hans dryga beteende i slutet av den årskursblandade dagen.
"Du stod ju här och tjuvlyssnade, så du vet varför. Vi har match" sa jag spydigt. Ossian flinade och nickade.
"Korrekt. Men, jag hörde även att er match börjar klockan sjutton. Och en hockeymatch spelas tre gånger tjugo, med tre pauser på cirka en kvart vardera vilket blir en timme och fyrtiofem minuter. Sedan ska ni ha allt tjafs efteråt där ni delar ut pris och tackar varandra och sedan hinna duscha, byta om, kanske äta, vi säger två timmar extra. För att sedan ta sig till mig från ishallen, om ni äter på restaurangen där vilket jag förmodar, vilket tar en halvtimme. Detta innebär att ni är hemma hos mig exakt tjugoett-femton, det vill säga, exakt när alla andra droppar in" förklarade Ossian. Vi alla tittade förvånat på honom. Jag trodde aldrig att Ossian skulle ägna sin tid åt att räkna ut allt detta för oss, bara för att han ville ha oss på sin fest. Det var så olikt honom att ens bry sig om mig och killarna.
"Men du, det saknas en viktig del i din beräkning" sa jag. Ossian höjde ögonbrynen och undrade vad det var.
"Vi vill inte gå" fortsatte jag med ett tillgjort leende på läpparna.
"Gör som ni vill, men jag vill bara att ni ska veta att hela skolan kommer vara där, oavsett om de är bjudna eller inte, och ni är bjudna" sa Ossian och gav killarna en sista blick. Sedan vände han blicken mot mig och studerade mig länge. Han gav mig otolkbara blickar och jag kokade inombords för att jag inte lyckades lista ut vad hans blickar betydde.
"Kör ni någon jävla blinklek eller? Vi sa att vi inte ville komma, stick härifrån" utbrast plötsligt Malte irriterat mot Ossian. Utan att bryta ögonkontakten flinade han till. Han backade sakta innan han till slut vek bort med blicken för att sedan gå sin väg.
"Den där människan är så konstig" sa Calle. Killarna skrattade instämmande. Jag däremot, satt kvar med blicken fäst mot hållet han hade gått. Jag försökte förstå honom.
"Han är faktiskt snäll när man lär känna honom" sa jag, men rynkade snabbt på pannan åt mig själv. Sa jag nyss det där? Försvarade jag nyss Ossian? Killarnas förvånade blickar vändes mot mig.
"Vi förstår att ni hade det härligt på restaurangen förra veckan, men du kan inte försvara honom. Du vet hur han har betett sig mot dig, Audri" sa Sebastian. Jag nickade sakta.

•••
Fortsätt ställa frågor till denna boks Q&A som kommer ut, förmodligen, imorgon!!!
Och glöm inte att kommentera vad ni tycker om den här boken!!!
PS. Jag blir galeeeen, det finns aldrig några passande bilder till mina kapitel :(
Puss och kram <3