I Choose You

{Kapitel 2}

•Jonnas perspektiv•
"Vad är det som har hänt?" Frågade Omar med en viss rädsla i rösten.
"Jag vet inte..." Svarade jag, jag kämpade för att hålla mina tårar inne men det var svårt, väldigt svårt. Jag tror att Omar märkte att jag höll på att börja gråta för han tog ett steg närmare mig och omfamnade mig i en mysig, varm kram.
"Vill du att jag ska följa med?" Viskade Omar i mitt öra under den långa kramen. Jag nickade med stora rörelser på huvudet. Efter en lång stund hörde vi en bil som stannade på uppfarten. Omar släppte från kramen. Han tog sina händer på mina kinder och tittade mig rakt in i mina ögon.
"Jag kommer alltid stå vid din sida, vad som än händer?!" Sa Omar medlidande. Jag nickade bara, egentligen ville jag svara med att jag var glad att ha honom, att han var så snäll och så vidare, men just nu var det inte läge för det. Tre hårda knackningar hördes på dörren. Omar tog ett stadigt grepp om min hand och gick sedan med mig släpande efter och öppnade dörren. Omar öppnade dörren, utanför stod en kvinna i polisuniform. Hon sträckte fram handen som ett tecken på att vi skulle hälsa. Jag sträckte försiktigt fram min hand och hälsade artigt på henne.
"Bella" sa kvinnan så fort vi tog varandra i händerna.
"Jonna" svarade jag så artigt jag kunde, men själv kunde jag höra hur jag bröt på rösten i och med min gråtattack för bara några minuter sedan. Bella sträckte fram handen till Omar och hälsade på honom också.
"Är ni kompisar?" Frågade Bella och log mot mig.
"Nej vi är ihop" svarade Omar stolt och log mot mig han också, men Omars leende var äkta.
"Hoppa in i bilen" sa Bella med en mjuk ton i sin röst. Jag och Omar nickade samtidigt och gick med tunga släpande fötter fram till polisbilen. Bilturen till polisstationen var inte lång alls, men tyst var den, lite för tyst. Bella följde oss in i ett rum till en annan polis. När han fick syn på oss, reste han sig upp ur sin stol och gick fram mot mig och Omar. Även han sträckte fram handen för att hälsa, först på mig och sedan på Omar.
"Stefan" sa han med samma grova röst som jag hade hört i telefonen. Alltså borde det vara han.
"Jonna" svarade jag artigt, som gick bättre denna gång.
"Kom och sätt dig" sa Stefan och gjorde en gest mot en fåtölj som stod mitt emot hans stol när han hade hälsat på Omar också. Utan ett ord satte jag mig ner, lika så han.
"Skulle inte du kunna vänta utanför så vi kan prata ostört?!" Sa Stefan och kollade allvarligt på Omar. Omar tittade på mig med en blick som frågade om det var okej. Jag nickade sakta mot honom. Innan han gick böjde han sig ner och kysste mig. "Det är inte lätt att säga det här..." Började Stefan och kollade medlidande på mig när Omar hade gått ut. Jag flyttade min blick till Bella som stod i dörrkarmen, hon hade också den där medlidande blicken. Vad var det som hade hänt, vad skulle de berätta? Jag vände tillbaka huvudet och tittade Stefan rakt in i ögonen...