I Choose You

{Kapitel 21}

•Jonnas perspektiv•
"För i helvete Oscar, du slog Omar medvetslös, Omar ligger i koma, han har hjärnskakning och hans näsa är bruten! Hur fan ska jag kunna neka till att det var du, det är fan Omar vi pratar om. Hur fan skulle du göra om Ogge slog Felix och tvingade dig att inte säga något?" Sa jag arg, inte högt, men inte lågt heller, men med en väldigt skärande röst som säkert snart skulle spricka.
"Jag skulle hålla käften, för jag sviker inte mina vänner" sa Oscar skarpt och verkade helt ha tappat sin ledsna ton.
"Men för i helvete Oscar, fattar du inte, i så fall sviker du ju Felix! Och i detta fall om jag håller käften sviker jag Omar" sa jag med samma skärande röst som förut. Jag och Oscar hade våra ansikten bara några centimeter från varandra och jag kunde se hur hans ögon var fyllda med hat, sorg och orolighet. Det kändes förjävligt att se Oscar såhär.
"Nej jag sviker inte Felix heller, för han skulle också vara tyst eftersom han är en äkta vän till Ogge och skulle aldrig ta risken att få Ogge till ungdomsvård. Det verkar ju vara du som inte fattar..." Sa Oscar, men denna gången inte lika skarpt, den här gången var det mer som att han var besviken, besviken på mig. Oscar lutade sakta tillbaka sitt huvud, reste sig från stolen och gick med tunga steg mot dörren. Innan han gick vände han sig om mot mig. Han kollade rakt in i mina ledsna ögon med hans mer besvikna ögon och sa:
"Jag trodde att jag hade fått en perfekt flickvän som älskade mig, bara mig, men nej. Jag trodde att jag i alla fall hade fått en äkta vän som förstod mig och som alltid stod upp för mig, vad jag än hade gjort, men nej, inte det heller... Livet är toppen eller hur?!" Utan att vänta på mitt svar gick Oscar därifrån. Jag suckade. Fan, vad ska jag göra, ska jag berätta eller ska jag hålla käften. Just nu kunde jag i alla fall inte göra något eftersom jag var så frustrerad. Jag reste mig långsamt och gick med hela min kropp släpande bort till Omars säng. Jag kröp ner under täcket bredvid honom och kramade om han medvetslösa kropp. Mina tårar kom med jämna mellanrum ner rinnandes från mina varma kinder.
Jag hade legat hopkurad vid Omar i säkert flera timmar nu och bara gråtit och viskade små enstaka meningar i hans öra. Såklart reagerade han inte på något sätt alls, men det kändes ändå skönt att få prata till honom. Det knackade försiktigt på dörren och sekunden efter steg Felix och Ogge in i rummet. Jag tryckte ner huvudet i kudden och torkade diskret bort mina tårar så gott jag kunde. Jag ville helst inte ta upp det här med någon just nu, speciellt inte med Felix och Ogge. Jag hörde hur Felix harklade sig, jag vände mig om och mötte hans ögon. Han klappade på min säng som ett tecken på att jag skulle komma dit. Felix satt i stolen bredvid min säng och Ogge gick bort och hämtade en stol som stod vid dörren till toan. Jag reste mig upp och tassade försiktigt tillbaka till min säng och gosade ner mig under täcket.
"Varför så ledsen?" Frågade Felix med sådan där söt röst som bara han hade...