I Choose You

{Kapitel 22}

•Jonnas perspektiv•
"Jag är inte ledsen" försökte jag säga så gott jag kunde, vilket inte är så lätt när man precis legat och gråtit i flera timmar.
"Jag ser ju att du har gråtit" sa Felix och drog fingret över min kind för att torka bort en ensam liten tår.
"Nej det är inget" sa jag och försökte undvika hans försök till ögonkontakt genom att kolla på Ogge som nu hade satt sig ner bredvid Felix.
"Jo asså det är en sak som vi måste prata med dig om..." Började Ogge och kollade sedan på Felix, som att han ville att Felix skulle fortsätta. Jag nickade bara lite svagt, mer orkade jag inte eftersom mitt huvud dunkade som satan.
"Vi vet att det var Oscar som gjorde det mot Omar, men du måste lova att inte berätta för någon...?" Sa Felix och tog min hand. Hade Oscar berättat för Ogge och Felix?
"Har Oscar berättat?" Frågade jag utan att svara på deras fråga.
"Ja, men Jonna, snälla berätta inte, Oscar hamnar på psyket..." Sa Ogge deprimerande, men ändå medlidande.
"Men Oscar slog ju för fan Omar medvetslös" nästan skrek jag. Jag kämpade för att hålla mina tårar inne, vid det här laget borde jag ju inte ha en enda droppe vatten kvar i min kropp, men ändå ville tårarna bara forsa ut.
"Vi vet det, men vi vet också att Oscar inte var sig själv, det vet du också" sa Felix medlidande. Jag svarade inte på deras tjat om att jag inte skulle vittna till min pojkväns misshandel. Istället grävde jag ner huvudet i kudden och grät ljudlöst.
"Jonna, Oscar är ju ändå din pojkvän, du..." Mer hann inte Felix säga innan jag kastade mig upp och sa skarpt och lågt:
"Oscar är fan inte min pojkvän längre"
De senaste dagarna här på sjukhuset har jag märkt att mitt temperament har ökat och jag svär som en galning. Med tanke på allt som händer just nu, kanske det inte är så konstigt, det blir säkert bättre när jag kommer ut från sjukhuset, ut i verkligheten.
Felix och Ogge satt bara och stirrade på mig, ibland bytte de små meningslösa blickar med varandra. Ingen verkade ha något att säga.
"Men Jonna det är vår vän..." Sa Ogge tillslut och Felix nickade instämmande.
"Kan alla bara sluta tjata om att jag inte ska säga något?! Det här är inget som man bara släpper... Ni måste väl förstå allvaret? Så snälla, om ni inte har något vettigt att säga, så gå" sa jag trött och argsint, medan jag pekade mot dörren.
"Vi tjatar inte på dig, men vi vill att du ska förstå att det är bäst för oss alla om vi håller tyst..." Sa Felix. Mina tårar, som jag trodde var slut, forsade ner för mina kinder.
"Gå" sa jag och pekade ännu en gång mot dörren.
"Tror du att vi tänker lämna dig såhär eller?!" Sa Ogge och menade säkert att låta omtänksam, men det lät mer spydigt...