I Choose You

{Kapitel 23}

•Jonnas perspektiv•
"Gå" upprepade jag mig och höll kvar armen riktad mot dörren.
"Nej" sa Felix bestämt. Jag ville verkligen inte prata med dem längre, jag ville inte prata med någon, bara vara själv med Omar. Jag visste att jag inte skulle få ut Felix och Oscar på egen hand, så det fanns väl bara en sak att göra. Jag sträckte ut armen till sladden som hängde ner över min säng. Jag tryckte långsamt på den röda knappen utan att titta det minsta åt Felix och Oscar håll. Efter bara några sekunder kom Leon rusandes in genom rummet och kom fram till min säng. Han tittade på mig och frågade:
"Har det hänt något Jonna?" Jag tror att han syftade på mina ögon som visserligen var rödsprängda, eftersom hans blick hade fastnat där.
"Kan du snälla be dem att gå, de lyssnar inte på mig" sa jag hest till Leon. Leon flyttade blicken till Felix och Oscar som stod på andra sidan av sängen.
"Killar, jag måste tyvärr be er lämna nu, om ni inte lyssnar på Jonna så får ni inte vistas här längre" sa Leon lugnt och försiktigt. Felix och Oscar suckade, de reste sig upp och plockade ihop deras saker. Sedan gick de bara, utan att ens säga hejdå till mig.
"Tack" sa jag till Leon direkt när Felix och Oscar hade lämnat rummet. Leon log ett snett leende mot mig.
"Allt för dig Jonna" sa Leon. Han tog upp en bunt med papper och började skamlösa någonting. Bara några sekunder efter sa han hejdå och gick.

•Omars perspektiv•
Vad är det med mig? Jag vet att jag ligger i koma, för det är nämligen så att jag har hört varenda ord som sagts i det här rummet. Det ända problemet är att jag varken kan röra mig, prata eller öppna ögonen. Jag har flera gånger bara velat skrika rakt ut, som alldeles nyss när Felix och Ogge inte gick. Jag har hört Jonna gråta hela tiden på sistone, så fort det bara blir vi två kvar i rummet så brister hennes tårar ut. Jonna pratar med mig också, när hon ligger bredvid mig. Hon säger saker som jag vill svara på, men jag kan inte, jag kan inte göra någonting, det är det som är så läskigt. Det känns som om jag typ är död, men ändå inte. Mina tankar for fram och tillbaka i mitt huvud. Plötsligt kände jag någon krypa ner bredvid mig och la sina armar om mig. Jonna. Jag vill bara slå upp mina ögon och kyssa henne, men det går inte.
"Vad ska jag göra?" Frågade Jonna mig som om jag skulle svara på frågan, vilket jag ville, men inte kunde.
"Kan du inte bara vakna nu, jag känner mig så ensam utan dig, alla andra bara tjatar om att jag ska hålla käften..." Sa Jonna snabbt efter frågan, eftersom hon visste att jag inte skulle svara henne. Jag ville så gärna svara henne. Jag ville bara vakna. Krama om henne. Prata med henne, men det går inte. Efter många timmar hörde jag dörren öppnas och stängas.
"Jonna Beckstad?" Hörde jag någon säga.
"Det är jag" svarade Jonna dystert och satte sig upp.
"Hej, jag heter Kristoffer och kommer från polisen, jag skulle vilja ställa några frågor till er?!" Sa mannen som tydligen hette Kristoffer.
"Visst" svarade Jonna med en viss orolighet i rösten. Jag kände hur hon reste sig upp och gick förmodligen tillbaka till sin säng.
"Sjuksköterskan säger att du får lämna sjukhuset nu, skulle du kunna följa med mig till polisstationen på ett litet förhör?" Sa mannen, nu fattade jag vad de ville, såklart skulle de förhöra Jonna om händelsen...