I Choose You

{Kapitel 33}

•Jonnas perspektiv•
Jag var fortfarande svag efter krocken och kände hur mitt huvud dunkade.
"Förlåt" sa Felix, han reste sig sakta och kom fram till min säng. Jag satte mig upp i sängen och flyttade lite åt höger för att Felix skulle få plats bredvid.
"För vad?" Frågade jag, fast att det ändå var klart vad han ville be om förlåtelse för, vilket jag absolut inte tycker var hans fel.
"För att jag krockade..." Sa Felix tyst.
"Men Felix, det var inte ditt fel" sa jag och försökte möta hans blick.
"Det var ju fan jag som körde" sa Felix upprört.
"Sluta" sa jag skarpt och lyfte på hans ansikte med mina händer så att han var tvungen att möta min blick.
"Det var inte ditt fel" sa jag tydligt och Felix tittade på mig med en tom blick. Felix suckade och log mot mig, ett riktigt leende.
"Men Felix, vad var det som hände som gjorde att vi skulle skynda oss?" Frågade jag efter en stunds tystnad.
"Du får ta det med Oscar senare, det är lite personligt..." Sa Felix och log mot mig. Jag suckade, men log sedan. Vad var det som hade hänt med Oscar?
"När kommer vi få åka hem?" Frågade jag Felix, för att byta ämne när jag märkte att Felix kände dig obekväm.
"Imorgon tror jag" sa Felix glatt.
"Kan inte du och jag göra något då, själva?" Föreslog jag.
"Gärna" svarade Felix och pussade mig på pannan. Jag tog upp mobilen och kollade vad klockan var.
"Klockan är redan åtta, tror du att de andra har gått?" Sa jag och Felix lutade sig mot väggen.
"Jag vet inte, vi får väl se" sa Felix och log.
"Jag behöver bara prata lite med Omar" sa jag tveksamt och började resa mig upp lite smått. Felix stoppade mig genom att sätta armen framför mig.
"Jag kan hämta honom" sa han lugnt.
"Nej, jag går, men tack ändå" sa jag och reste mig upp.
"Som du vill" sa Felix och skratta. Jag flinade lite och gick ut från rummet. Omar var inte i korridoren. Ingen var där. Jag fortsatte att gå genom den långa mörka korridoren. Han kanske var i hans rum. Och ja, där var han. Han stod och packade sina kläder, och såg mig inte. Jag knackade försiktigt på dörren och log löst mot honom när han tittade på mig. Han stannade upp med allt han gjorde och rusade fram mot mig. Han omfamnade mig hårt. Jag fnittra till lite och besvarade kramen.
"Jag fick ju inte hälsa på dig när du vaknade" sa Omar när han släppt från kramen.
"Därför kom jag hit, jag vet ju att du inte klarar dig utan mig" sa jag retfullt och drog med fingrarna över hans bröstkorg.
"Du klarar dig ju inte utan mig heller" sa Omar och satte händerna på min midja. Han lutade sig fram, så nära att han snuddade vid mina läppar, men han kysste mig inte.
"Jag älskar dig" mumlade han och snuddade mina läppar.
"Jag älskar dig med" mumlade jag tillbaka och han kysste mig sedan mycket intensivt...