I Choose You

{Kapitel 7}

•Jonnas perspektiv•
Morgonen efter gick fort. Vi vaknade ganska sent, vi åt frukost, gjorde oss iordning, kramades och grät. Plötsligt knackade det på våran dörr. Jag reste mig upp för att öppna och Omar kom precis bakom mig med min hand i hans. Utanför stod Bella med en annan kvinna. Hon log när hon fick syn på mig och sträckte ut handen.
"Maria heter jag" sa hon glatt.
"Jonna" sa jag själv och log ett fejkat leende mot henne.
"Det är jag som ska köra dig till Stockholm, vi har hämtat dina grejer och ska åka om ungefär 5 minuter?!" Sa Maria.
"Okej, jag måste bara göra en grej först" sa jag, Bella och Maria nickade och jag stängde dörren. Jag ställde mig mittemot Omar och kysste honom. Jag kände hur mina tårar brände bakom ögonlocken. Jag och Omar hade våra huvuden ungefär 2 centimeter ifrån varandra och jag kunde se att han också var ledsen, riktigt ledsen. Där kom mina tårar. Hans också.
"Jag kommer alltid älska dig" sa jag och kollade Omar rakt in i ögonen.
"Jag älskar dig också och kommer alltid att göra det" svarade Omar och lika så han kollade mig rakt in i ögonen.
"Men jag lovar vi kommer att träffas, vi kommer att hålla kontakten" fortsatte Omar, hans röst var glansig, det var min med. Det knackade på dörren igen. Jag nickade mot Omar, han nickade tillbaka. Vi kysstes en sista gång innan vi gick till dörren. Jag tog Omar i handen och vi gick till bilen som stod på parkeringen.
"Hejdå" sa jag dystert och vände mig mot honom. Båda kollade varandra djupt i in i våra glansiga, vattenfyllda ögon.
"Hejdå" sa Omar lika dystert som jag sa det. Det gjorde ont när han sa det. Det var som en kniv i hjärtat. För jag visste ju att vi inte skulle ses på ett bra tag. Jag visste att allt var över nu. Jag hörde hur bilen tutade, jag vände mig om och såg hur Maria satt och vinkade att jag skulle komma till bilen nu.
"Jag måste gå" sa jag sakta och drog mig försiktigt ur Omars varma grepp om min hand.
"Jag vet" svarade Omar och jag såg en liten tår rinna ner från hans kind.
"Det blir bra jag lovar" sa jag snabbt och drog mig sedan ur Omars grepp helt. Jag vände mig om och gick med bestämda steg mot bilen. Jag visste att det inte var någon idé att dra ut på hela avskedet, det blir bara värre då. Omar stod helt stilla, han hade inte rört sig ur fläcken när jag kollade på honom, ut genom fönstret. Jag drog upp handen och vinkade, då, i precis det ögonblicket, började bilen rulla. Det låter som värsta filmen, men det var såhär. Jag tror att jag fällde små tårar hela vägen till Stockholm. Maria försökte muntra upp mig så gott hon kunde, men det gick inte så bra. Maria körde upp på en stor parkering och stannade bilen. Rakt framför parkeringen låg det ett stort, vitt hus.
"Här är ditt nya hem" sa Maria när vi kommit ut från bilen...