Nightmare ~ 3

Kapitel 1

Leonora Styles

"Godmorgon min fjäril. Upp och hoppa"

Pappa drog isär gardinerna och lät ljuset komma in in i rummet.

Det sved i ögonen.

Jag drog täcket över huvudet och suckade djupt

"Du får inte komma försent till skolan, skynda nu"

Han drog ner täcket och kysste min panna.

Att vara dotter till Harry Styles var inte alltid en dans på rosor, som man kanske skulle kunna tro.

Mamma och pappa tyckte att jag skulle gå i vanlig skola för att träffa vänner och vara som en normal tonåring.

Men det var tufft.
Jag kunde inte lita på någon.

Flera gånger har personer varit med mig pågrund av pengarna och kändisskapet.

Den enda jag kunde lita på var min kusin, Amber. Min själsfrände. Men hon var flera hundra mil ifrån mig..

***
"Godmorgon hjärtat. Hur mår du?"

Mamma log stort när jag satte mig ner vid bordet

"Bara trött"

Svarade jag och gäspade. Ljuset stack i ögonen

"Pappa skjutsar dig till skolan, du får vara klar om max 40 minuter. Okej?"

Jag nickade trött och hällde upp yoghurten i skålen.

Mamma och jag satt tysta och åt våran frukost

"Mamma?"

Jag bröt tystnaden

"Ja gumman?"

Jag tittade ner i skålen

"Hur ska jag någonsin kunna lita på någon?"

Mamma tog min hand över bordet

"Jag förstår att det är jobbigt hjärtat, men det finns alltid någon som tänker på hur du är som person, som inte bryr sig om pengarna och sånt där. Jag lovar"

"Jag skulle vilja veta mer om ditt liv.."

Hon strök baksidan av min hand med tummen

"Vi tar det senare, gå och gör dig iordning nu så ni inte kommer försent"

Jag nickade och gick och ställde undan skålen.

***
Jag ställde mig i spegeln och betraktade mig själv.

Mitt bruna långa hår var trassligt och hängde livlöst ner på ryggen.

Mina blågröna ögon gnistrade inte lika mycket som när jag var mindre.

Jag kände mig tom.

Som om ljuset inte riktigt fanns där.

Var det såhär det kändes att vara tonåring ville jag helst hoppa över det.

***

"Hejdå hjärtat mitt"

Mamma kysste min panna

"Hejdå mamma"

Pappa gav mamma en kyss innan vi gick ut till bilen

"Känns det bra i nya klassen och så?"

Pappa sneglade på mig

"Nja, många ger mig inte ens en chans. Dom tror att jag är världens snobb bara för att jag har kända föräldrar.."

"Vilka svin. Du hittar kompisar snart"

"Men tänkt om jag inte gör det då pappa? Tänk om jag får gå resten av skoltiden utan någon vid min sida? Jag sitter ensam varje rast och folk sneglar på mig, viskar och skrattar åt mig! Jag har ingen pappa, inte en endaste människa!"

Jag försökte hålla inne tårarna.

Klart han säger att det blir bra, det säger alla.

Men om det inte blir det då?

"Förlåt Nora.. Jag menar inte så. Jag vill att du ska ha det bra. Jag skulle kunna göra allt för dig och det vet du"

Jag tittade på honom, jag sårade honom

"Nej pappa förlåt.. Jag vet att du alltid finns här för mig och vill ordna allt. Men jag tror inte på att det kommer bli bättre, jag vill att Amber kommer. Jag saknar henne.."

Pappa la sin hand på mitt lår

"Jag kommer göra allt för att du ska få det bra. Amber kommer om några månader. Vi är starkare än alla andra Nora, vi har klarat sånt som många andra inte skulle klara. Din mamma och jag har gått igenom sånt som du inte vet om. Du har också klarat av mycket under din barndom. Du är starkare än du tror. Tro på dig själv så klarar du allt"

Pappas ord fick många frågor att väckas inom mig.

Men jag kunde inte dra upp det nu. Vi hade inte tiden

"Jag älskar dig pappa"

"Och jag älskar dig min fjäril"

***

Pappa släppte av mig utanför skolan och jag väntade tills bilen svängt ut på vägen och försvunnit innan jag gick in på skolan.

Redan där började det

"Har du nya kläder din lilla snobb?"

Pontus och hans gäng stod innanför dörren när jag kom.

Jag tittade ner i golvet och försökte skynda mig förbi.

Tjejerna satt på bänkarna längs väggen och fnittrade.

Killarna omringade mig och Pontus ställde sig i mitten

"Va? Kan du inte svara på tilltal? Har dina äckliga föräldrar inte haft tid för dig, så dom kan uppfostra dig? Ryktas om att du blivit tagen av soc också när du var liten och korkad"

Dom knuffade runt mig i ringen och ryckte i mitt hår och mina kläder

"Låt mig va"

Bad jag

"Va? Hörde ni något?"

Alla skakade på huvudet och tittade runt omkring sig

"Du din lilla slampa ska inte komma här och tro att du är något"

Dom ryckte lite till i mig och garvade innan dom knuffade in mig i skåpen och lämnade.

Jag fattade inte vad som var fel på mig.

Jag fattade inte heller vad dom menade med att jag varit hos soc, var det en av sakerna jag gått igenom som liten? Det som gjorde att jag var starkare än någon annan? Frågetecknen blev fler.

Gråten i halsen höll på att kväva mig och kroppen skakade av rädsla.

Det kanske var dags att visa att jag inte gick att köra med. Det var nog dags att gå emot. Som pappa sagt, jag är starkare än vad jag tror. Jag skulle gå emot, vara stark.

Jag skulle vinna kampen.

•••
Det här var då alltså första kapitlet. Tänkte kolla om ni vill att jag fortfarande skriver lite då och då från Harrys och Nellies perspektiv eller bara från Noras? :)