Nightmare ~ 3

Kapitel 20

Leonora Styles

Jag betraktade mig själv i spegeln. Jag vände mig om och tittade på dom stora ärren från piskan. Det gjorde ont av att bara se dom. Påminnelsen om smärtan varje gång jag ens kom att tänka på dom. Ett litet ärr i pannan, ärret på magen, i axeln. Ärr överallt. Som små tatueringar av smärta. Som påminde om varje liten sekund jag upplevt i fångenskap.

Varje gång jag gick ut kastade jag blickar åt alla håll och kanter. Att inte kunna känna sig trygg bar hemskt.
Hans skratt finns fortfarande kvar i mitt huvud. Den starka tonen av hån i skrattet.

Familjen var rädd om mig och ville inte att jag skulle gå ut allt för ofta. Gick jag ut var alltid William med.

William och jag bestämde oss för att ha ett förhållande. Både kände att det var rätt. Jag kunde inte varit lyckligare, han var allt jag önskade.

Klart kände jag fortfarande något för Niall, jag drömde om honom ibland. Det var fel. Jag vet. Men ibland for tankarna iväg till en plats där Niall var samma ålder som mig, där ingen kunde säga att det var fel.
Men jag höll mig till verkligheten, där William var mitt då, mitt nu och min framtid.

***

Williams lena hand flätades in i min. Den ljumma sommarsolen värmde skönt i ansiktet. Staden var ovanligt tom. Jag var rädd, även fast jag visste att Pontus inte skulle visa sig på stan.

När allmänheten fått veta vad Pontus gjort mot mig började dom tycka synd om mig. Alla i skolan började skriva långa meddelanden där dom bad om ursäkt för allt dom gjort och hoppades att jag mådde bättre.
Det hjälpte inte. Ingen insåg att det Pontus gjorde var fel förens det gått över gränsen. Då det var försent att ta tillbaka allt

"Vad tänker du på hjärtat mitt?"

Williams röst lät lugn och mjuk

"Allt och ingenting"

Svarade jag och mötte hans blågrå ögon

"Är det något så säg bara till"

Jag nickade

"Du är det finaste jag har William, du vet det va?"

Han log

"Right back at you honey"

Svarade han och blinkade med ögat. Jag lät ett litet skratt lämna mina läppar. William hängde på och hans sjukt gulliga skratt träffade mina öron.

***

Hösten började sakta falla in över staden. Mycket hade hänt på kort tid och äntligen kändes det som att det började lugna ner sig. Många av dom som såg upp till mig stöttade mig på sina Instagram konton och Twitter och överallt. Det var sjukt att enda sedan jag föddes hade fans världen över följt min uppväxt, gjort fan accounts på Instagram, Twitter etc.
Jag var lyckligt lottad att få ha en del av pappas fandom som fångar mig när jag faller. Som alltid finns där.
Livet som Leonora Magdalena June Styles kanske inte var så pjåkigt längre. Förhoppningsvis hade jag gått igenom den tuffa perioden och hade allt det roliga framför mig. Pontus fångenskap hade lärt mig att ta vara på tiden, leva livet till max. För jag hade fått uppleva döden. Något som många fruktar.
Nu skulle jag ge mig ut i världen och se allt och lite till. Mitt liv börjar nu.

•••

Sorry för att det inte blev något kapitel igår och sorry för att detta kapitel är tråkigt och kort. Men jag kände att det behövdes uppdateras nu.

Jag upplevde den bästa kvällen på länge igår. Allt var bara perfekt och jag är så sjukt lycklig. 5sos gör mitt liv så mycket bättre och att äntligen få se dom igen efter snart ett år är obeskrivligt❤️❤️❤️❤️ (bilden är från konserten då dom höll upp sverigeflaggan👌🏼)