Nightmare ~ 3

Kapitel 15

William Peters

Natten kastade sitt mörker över rummet. Månens små strålar letade sig in genom väggens sprickor och hål. Kylan var stark.
Nora andades svagt.

Jag lutade mig mot ryggstödet och suckade djupt. Det kändes som att gråten i halsen skulle kväva mig

"William..."
Jag kastade en blick på Nora. Hon blundade fortfarande

"Ja,Nora?"
Hon tog ett djupt andetag

"Om jag försöker....knyta loss dig"
Hon hade svårt att prata

"K-kan du försöka.. Ta dig härifrån och...hämta hjälp..?"
Hon hostade till och knep ihop ansiktet av smärta

"Men om dom kommer då?"
Viskade jag

"Det är en risk jag är villig..att ta..."
Jag nickade.

Kunde jag få tag på någons mobil kunde polisen spåra oss.

Jag hoppade med stolen så Nora kunde nå mina händer.
Hennes försiktiga rörelser fick en skön rysning att fara genom kroppen.

Efter någon minut var mina händer fria. Jag knöt loss mina fötter från stolen och ställde mig upp.
En smärta fanns kvar i benet men det var inget som fick stoppa mig.

Jag gav Nora en snabb kyss på pannan innan jag drog dom murkna plankorna från fönstret och slog sönder rutan

"Håll ut Nora. Jag ska hämta hjälp"

Hon sänkte huvudet och hostade till. Några blodstänk lämnade hennes mun.

Vi var mitt ute i skogen. Det som dom lämnat oss i var en liten träbod. Inget annat syntes i närheten.
Vilket håll jag skulle ta var omöjligt att veta och hur jag skulle kunna rädda Nora var en fråga jag ställde mig själv x antal gånger. Ett viktigt beslut skulle tas nu, det valet skulle avgöra om Nora överlevde eller inte. Vilket håll?

***
Nellie Styles

"Vad ska vi göra Harry? Jag klarar inte detta mer.."

Hela kroppen skakade och jag var illamående. Harry gömde ansiktet i handflatorna

"Jag vet inte Nellie... Polisen får sköta det här. Vi kan inte göra annat än att vänta"

Vadå vänta? Jag kunde inte bara sitta här och vänta.

Det knackade på dörren. Jag gick för att öppna.
Den blonda poliskillen som alltid kommit hem till oss med nyheter stod utanför dörren

"Hej, eh hur går det?"
Frågade jag.
Det kändes som att hjärtat skulle sluta slå

"Inga nyheter. Vi har sökt igenom området men inte hittat några vidare ledtrådar om vart dom kan befinna sig.
Känner du till en kille vid namn William Peters?"

Jag tänkte efter

"Nja, känner igen namnet men vet inte riktigt vem det är"
Han nickade

"Han är Evan Peters son. Han är också borta, försvann samma dag som Nora. Men du vet väl inte om dom hade någon kontakt?"

Jag skakade på huvudet

"Nej hon har inte nämnt något om honom"

"Tror du jag kan få prata med Evan?"
Tillade jag.

"Jo ja det ska vi nog kunna ordna"

***

"Hej, Nellie"

Jag skakade hand med Evan

"Evan, trevligt att träffas"

Vi satte oss ner på varsin sida av bordet

"Jo, som jag förstår så försvann din son William samtidigt som min dotter"

Han nickade instämmande

"Har han nämnt något om Nora?"

"Njae, han är en kille som kommer och går lite hur som helst. Jag pratar inte så ofta med honom längre. Han gillar det inte"

Tragiskt. Att inte ha en bra relation med sitt barn måste vara en hemsk känsla

"Nu menar jag inget så, behöver bara fråga. Tror du att William kan ha något med det här att göra?"

Han skakade starkt på huvudet

"Inte en chans. Visst han är en mystisk liten grabb som inte gör sig hörd mer än nödvändigt. Han kan verka tuff, men han skulle aldrig skada någon, framförallt inte en tjej"

Hans mörkbruna ögon tittade ner i bordet

"Jag fattar bara inte vem som gör något sånt här mot barn.."

Jag skakade instämmande på huvudet

"Är du villig att hjälpa mig och Harry att leta?"

Han funderade säkert på riskerna men nickade

"Ja, men vart ska man börja?"

Det var en bra fråga. Vart skulle man börja? Världen var stor. Det skulle ta tid att bara leta igenom skogarna här omkring. Vart?...