Nightmare ~ 3

Kapitel 29

Niall Horan

Jag hade hört Nora spela på keyboarden. Det lät vackert och jag ville vara med henne och lyssna.

Det hade tystnat i hennes rum

"Nora? Är du vaken?"

Jag ryckte i dörren, den var låst.

"Nora? Klockan är bara tio, lägg av. Du går aldrig och lägger dig tio"

Antingen retades hon bara, hon älskade att retas. Eller så sov hon faktiskt.

Jag kom på att det fanns en dörr mellan mitt och Noras rum. Vi hade av någon anledning aldrig använt den förut och förhoppningsvis hade hon inte tänkt på att låsa den.

Jag sprang in på mitt rum och slängde upp dörren

"Bu!"

Tomt? Fönstret stod öppet. Vi bodde på nedre våningen, så hon hade antagligen tagit sig härifrån.

Blod fanns på keyboarden och ett litet blodigt papper med text på låg bredvid

(Ni kan hoppa över den här texten, den behövdes igen för resten av kapitlets skull)

"När livet känns så där tomt och ensamt. Då rösterna i mitt huvud tar över, styr över mina val och tankar. Då allt man byggt upp rasar med bara en liten knuff. Då vänder jag mig till er.

Men jag har aldrig berättat mina innersta tankar för någon. Det som tynger ner mig som mest. Det som är för brutalt för att berätta.

Jag vill be om ursäkt för alla dom gånger jag gått emot, inte visat den kärlek jag önskar att jag visat. Dom gånger där jag inte levt upp till era förväntningar, då jag gjort er besvikna.

Niall, min solstråle. Mitt hopp, min andra halva. Tack, för att du alltid varit en del av mitt liv. För att du aldrig gett upp hoppet om mig. Jag önskar att jag gett dig det du förtjänar. Jag kommer för alltid finnas, även om jag inte är med dig på jorden. Jag kommer sitta på din axel och bevaka dig. Ge inte upp det du älskar mest, gör allt det du någonsin älskat. Någon gång ibland, kan du väl spela en låt för mig? Jag skulle uppskatta det.

Mamma, den som gått igenom så mycket. Du är min förebild, den jag ser upp till. Du ger så mycket, men får så lite tillbaka. Jag vill ge dig mitt allt. Ta vara på tiden med alla. Släpp loss, ha roligt. Du förtjänar det.

Pappa, att veta att du en gång inte ville ha mig har förändrat allt. Men jag vill tacka dig för dom minnen jag har även om allt inte var på riktigt. Jag kommer alltid vara din fjäril. Ge aldrig upp mamma, ni behöver varann.

William. Jag älskade dig mer än du trodde och jag behövde dig. Du var bara inte villig att tro mig.

Till resten av er, ni har varit allt en tjej behöver i sitt liv. Bästa vänner. Jag är ledsen att jag inte hann spendera dom där dagarna med er. Jag ser var och en av er och ni är otroligt fina personer, som gett mig många skratt och fina stunder. Jag glömmer er aldrig.

Jag säger hejdå, hejdå en sista gång.

I'm sorry..."

Tårarna bara rann. Hon tänkte ta sitt eget liv. Just i denna sekund kunde det vara försent.
Jag hoppade ut genom fönstret och försökte följa blodsdropparna

"Släpp mig! Hjäälp!!"

Noras skrik ekade ut över hotellets område. Jag sprang snabbare

"Nora!!!"

Hon kunde inte vara allt för långt bort.

Ännu ett hjärtskärande skrik hördes från Nora.

Mitt hjärta bankade så hårt inom mig att det gjorde ont. Som att det skulle hoppa ut ur bröstet.

Jag rundade hörnet på hotellet och såg Noras ben försvinna in i den lilla dungen.

Jag skyndade efter. I farten greppade jag tag i en tjock gren som försvar mot vem som än hade Nora i sitt grepp.

Nu såg jag dom

"Stopp där!"

Skrek jag och höjde grenen.

Killen kastade en blick på mig och stannade upp

"Pontus, låt mig gå..."

Noras ögon kollade på mig med en livrädd blick.
Mitt hjärta hoppade ett slag. Pontus...

"Pontus du släpper henne. Nu!"

Jag tog några steg emot honom med grenen hårt hållen i händerna

"Nejmen, Nora. Vart har du lilla William då? Va? Har han kanske dumpat dig? Så du måste skaffa dig en ny liten hjälte? How sweet?"

Han äcklade mig

"Lägg ner. Du kommer aldrig komma undan. Vet du en sak Pontus? Du är feg, feg som går på en yngre tjej. En riktig liten kyckling är vad du är. Vi gör så här. Vågar du slåss mot mig?"

"Klart som fan jag gör"

"Bra, bra. Kom an då"

Jag la ner grenen och gestikulerade att han skulle komma emot mig.
Han slängde ner Nora på marken och hon kved av smärta.

Jag kastade en snabb blick på henne som sa
"Jag ska rädda dig"

Pontus knöt nävarna och tog några steg emot mig.

Leonora Styles

Jag tog upp mobilen och visade Niall. Han förstod att jag skulle ringa polisen.

Han försökte hålla Pontus koncentrerad på honom.

Jag slog in nödnumret och fick snabbt ett svar

"Hallå vad kan jag hjälpa dig med?"

Det var på norska

"Hi, can we take this in English. I'm not that good in Norwich"

Viskade jag

"Yes, sure. What's your emergency?"

"I'm Leonora Styles"

Jag kunde höra att kände igen mitt namn. Jag var ett fall hela världen tog hand om

"What's going on?"

"I'm at the local hotel somewhere on the back side. Pontus..aaaah!"

Pontus upptäckte att jag pratade i telefonen. En spark träffade mig i huvud

"Så lätt kommer ni inte undan"

"Hello? Leonora? Are you there?"

"Help.."

Niall Horan

Jag kastade en blick på Nora som sänkte huvudet och blundade.

Jag slog till mitt över näsan på Pontus. Blodet rann ner över hans mun.

Några slag träffade mitt huvud och en spark i magen fick mig att tappa andan för bara någon sekund.

Jag såg att Nora kom tillbaka till medvetandet. Hon såg fortfarande livrädd ut. Jag lockade ut Pontus från dungen av täta grenar, just för att polisen skulle kunna se oss. Så denna mardröm kunde få ett slut.

•••

Igår satt jag och kollade igenom profilerna på er som följer mig, röstar och kommenterar.
Läser även små bitar av det ni skriver också.
Det är roligt för alla har talang och kommer kunna gå långt.
Jag tycker det är jättekul att läsa det ni skrivit :)