Nightmare ~ 3

Kapitel 24

Leonora Styles

"Feels good to be back"

Sa jag medan Sveriges kalla höstvindar smekte min kropp.

En liten panikkänsla spreds i kroppen när jag såg alla fans trycka sig mot flygplatsens fönster för att få en glimt av oss.

Flertals vakter omringade oss och vi begav oss in på flygplatsen.
Stället fylldes med skrik. Jag greppade tag i Williams hand för att känna mig trygg. Jag älskande att hälsa på pappas fans när jag var liten. Men att hälsa på främmande personer nu gjorde mig vettskrämd

"Nora! Nora!"

Jag vinkade osäkert till fansen och koncentrerade mig på vakternas ryggar för att inte komma bort.
Kroppen började skaka och en instängd känsla spreds inom mig. Som att jag inte kunde andas. Det kändes som att utrymmet krymptes och alla dessa människor bara kom närmare och närmare.
Andningen blev häftig och yrseln fick rummet att snurra

"Nora? Mår du bra?"

William Peters

"Nora? Mår du bra?"

Hon andades tungt och ett tjock lager av skräck låg över hennes ögon. Hela hennes kropp skakade och innan jag visste ordet av det hängde hon medvetslös i mina armar

"Vänta! Hon har svimmat!"

Ropade jag och fick hela klungan att stanna upp. Harry sprang fram till mig och tog Nora i sin famn

"Nora? Hör du mig"

Hennes ögonlock fladdrade smått

"Vi måste få ut henne så fort som möjligt så hon får luft"

Ropade en av vakterna och alla började gå.
Jag greppade pappas arm utan att släppa Nora med blicken

"Det ordnar sig William"

Sa pappa och smekte min kind. Jag nickade lätt fortfarande ögonen fäst på Nora.

När vi väl kommit ut la Harry ner Nora på gatan och lyfte upp hennes ben. Nellie satte sig bredvid Nora och smekte hennes kind

"Det ordnar sig älskling"

Viskade hon och en tår landade på Noras kind.
Nora blinkade några gånger och tittade upp på Nellie. Hon greppade Noras hand och dom log mot varandra

"Hur mår du?"

"Lite yr, annars är det bra"

***

Niall Horan

"Hey Nialler"

Nora kom in i mitt hotellrum

"Hej snuttan, hur mår du?"

Hon satte sig ner på sängkanten

"Bra, själv då? Har inte pratat med dig på ett tag"

"Det är bra"

Nora nickade. Hennes hår hängde löst på axlarna

"Jag har funderat lite...om jag inte var Harrys dotter. Hade det hänt något mer mellan oss? Eller kanske så hade väl ålderskillnaden satt stopp... Äh glöm att jag frågade, det blev bara fel"

"Du vet Nora. Jag skulle göra allt för att kunna vara lika gammal som dig och få chansen som William har. Du är en jättefin tjej Nora och att jag känner som jag gör är egentligen inte normalt, du är ett barn. Som sagt skulle jag lika gärna kunna vara din pappa. Vi får göra det bästa av det här"

En tår föll från hennes himmelskt blåa ögon

"Det här kan låta helt sjukt. Men ibland, drömmer jag mig bort till en värld där det är du och jag. Där ingen kan säga till att det är fel. Och jag skulle gärna leva i den världen"

Jag skrattade lite

"Ja det hade löst många problem"

"Livet är så orättvist ibland"

"Heyhey, gråt inte. Kom här"

Jag satte mig bredvid henne och la mina armar runt hennes kropp

"Huvudsaken är väl att vi fortfarande kan vara i varandras liv? Eller? Det betyder mycket för mig att du är med mig och gör alla dessa galna saker, enda sen du var liten har vi hittat på galna saker. Busat med dina föräldrar och killarna. Vi ordnar det här, alltid"

Det värsta med det här var att jag kände exakt samma sak som henne. Men någon av oss måste vara positiv och göra saker och ting bättre.

Nora la sina armar runt min midja och borrade ner ansiktet i min axel

"Du är bäst Niall, tack för allt du gjort för mig"

"Jag kommer göra allt och lite till för dig Nora, kom ihåg det"

Hon tittade upp på mig och jag torkade bort hennes tårar försiktigt med tummen

"Det ordnar sig"

Leonora Styles

Jag lutade min panna mot Nialls och blundade. Jag kände mig trygg med honom. Enda sen barnsben har han funnits vid min sida och brytt sig om mig. Allt vi gjort tillsammans och alla gånger han ställt upp för mig.

Han tog mina händer fortfarande panna mot panna. Hans ljumma andedräkt träffade mitt ansikte

"No..ra..."

William kom in i rummet och stirrade på mig ett tag med chockad min

"Fyfan vad vidrigt Nora"

Spottade han ur sig och lämnade rummet

"William! Det är inte som det...faan"