Nightmare ~ 3

Kapitel 28

(Playa videon så kanske det får mer effekt när du läser kapitlet. Worth a try )

Leonora Styles

Kvällen föll in över Norge och det kändes som att hela världen stannade. Alla tankar slog mig på en och samma gång.
Jag kände mig så oönskad av både min pappa och min morfar. Alla minnen med min pappa var som en enda stor lögn. Då jag med mina små barnsben sprang och slängde mig i hans armar när han kom hem.

Hans kyssar i pannan och hans leende av att se mig. Det kändes inte äkta längre. Det som betydde så mycket för mig i mitt lilla barnhjärta, det som var hela min värld. Det förändrades av att bara höra dom orden "han var inte redo".

Williams ord sårade mig också. Det var som att allt dog inom mig när hans röst sa "så länge jag slipper se dig mer" jag var inte redo för det där. Inte nu när livet tagit en sån stor vändning.

Jag gick förbi schemat och strök över pappas namn med bläckpennan. Imorgon var en ledig dag. En helt vanlig dag, om jag nu skulle få se morgondagens ljus. Egentligen skulle jag kunna ta ner hela schemat.

Jag såg till så dörren till mitt hotellrum var låst innan jag gick in på toaletten för att rota fram en gammal vän, rakbladet.

Det var dags att släppa ut mina demoner.

Jag höll rakbladet ovanför handleden och fällde några tårar innan jag drog första draget. Blodet sökte sig ut.

Ett drag för varje person och tanke som drog ner mig. Djupare för varje gång.

Ett för pappa och ett för morfar för den kärlek jag inte fick, ett för mamma den gången hon slog mig, ett för William för att han lämnade mig, ett för Pontus, för allt han gjort mig, för alla gånger han piskade mig, för gången han tryckte glasbiten i magen. För att han ännu inte gett upp mig. Det som gjorde mig mest besviken fick vänta.

Blodet rann mer och mer för varje cut.

På bänken låg ett papper och en penna, där mitt avskedsbrev skulle skrivas. Allt var väl planerat

"När livet känns så där tomt och ensamt. Då rösterna i mitt huvud tar över, styr över mina val och tankar. Då allt man byggt upp rasar med bara en liten knuff. Då vänder jag mig till er.

Men jag har aldrig berättat mina innersta tankar för någon. Det som tynger ner mig som mest. Det som är för brutalt för att berätta.

Jag vill be om ursäkt för alla dom gånger jag gått emot, inte visat den kärlek jag önskar att jag visat. Dom gånger där jag inte levt upp till era förväntningar, då jag gjort er besvikna.

Niall, min solstråle. Mitt hopp, min andra halva. Tack, för att du alltid varit en del av mitt liv. För att du aldrig gett upp hoppet om mig. Jag önskar att jag gett dig det du förtjänar. Jag kommer för alltid finnas, även om jag inte är med dig på jorden. Jag kommer sitta på din axel och bevaka dig. Ge inte upp det du älskar mest, gör allt det du någonsin älskat. Någon gång ibland, kan du väl spela en låt för mig? Jag skulle uppskatta det.

Mamma, den som gått igenom så mycket. Du är min förebild, den jag ser upp till. Du ger så mycket, men får så lite tillbaka. Jag vill ge dig mitt allt. Ta vara på tiden med alla. Släpp loss, ha roligt. Du förtjänar det.

Pappa, att veta att du en gång inte ville ha mig har förändrat allt. Men jag vill tacka dig för dom minnen jag har även om allt inte var på riktigt. Jag kommer alltid vara din fjäril. Ge aldrig upp mamma, ni behöver varann.

William. Jag älskade dig mer än du trodde och jag behövde dig. Du var bara inte villig att tro mig.

Till resten av er, ni har varit allt en tjej behöver i sitt liv. Bästa vänner. Jag är ledsen att jag inte hann spendera dom där dagarna med er. Jag ser var och en av er och ni är otroligt fina personer, som gett mig många skratt och fina stunder. Jag glömmer er aldrig.

Jag säger hejdå, hejdå en sista gång.

I'm sorry..."

Blodet lämnade sina spår på pappret.

Jag tittade på mig själv i spegeln.
Varför fanns jag ens? Vad var meningen med mitt liv?

Jag kände inte att jag räckte till för så många som jag ville. Ibland slår tanken mig att kanske det hade varit bättre om jag gett upp där ute i skogen eller släppt Williams tag där på bron den natten.
Tagit dom där sista stegen på bron av ljus när jag väl fått chansen.

Vad gjorde jag för världen som var så speciellt? Hur kunde lilla jag tillföra något för dessa människor omkring mig som haft ett framgångsrikt liv och miljontals människor som ser upp till dom? Jag kunde inte jämföra mig med någon. Jag var ingenting jämfört med andra.
Jag är en sårad liten flicka med ärrad kropp och med demonerna emot mig.

Jag lät blodet flöda från såren och hoppades på att jag kanske skulle förblöda. Jag tog en sista titt på mig själv i spegeln.

Jag gick ut till Nialls keyboard han lämnat i mitt rum. Jag la pappret bredvid och började spela på River Flows In You.
Tårarna forsade ner längs mina kinder och händerna darrade. Ju starkare jag spelade ju mer tårar lämnade mina ögon. Jag kunde knappt andas.

Tankarna flög runt i mitt huvud. Rösterna var starka. Ge upp var allt dom sa.

Jag ville bort. Gömma mig från alla problem.
Blodet lämnade sina spår på keyboarden också. Tårarna gjorde det svårt att se och mina minnen spelades upp i mitt huvud som en film. Alla dom minnen där jag varit en hjälplös flicka som inte kunde stå upp för sig själv. Alla gånger jag någonsin varit svag. Alla gånger jag gjort någon besviken.

Det var så många gånger där livet egentligen inte var värt att kämpa för. Men av någon anledning ville jag just då inte ge upp, men nu var jag redo.

Rakbladet låg bredvid mig på bordet. Det skulle kräva ett endaste drag till på rätt ställe för att träffa pulsådern. Jag skulle då kunna försvinna, få ta dom sista stegen på ljusets bro. Äntligen få komma över på andra sidan.

Min hand darrade när den sökte sig ner mot handleden.

Det sista draget med rakbladet var för mig själv. Jag var den som sårat mig själv mest. Det sista draget skulle vara det djupaste. Det som skulle avsluta mitt liv.

Ett endaste cut Nora, sen är det över.

•••

Ett väldigt långt kapitel, men det fanns så mycket jag vill få med. Många fler utvecklade tankar.

Om någon av er testade att ha låten på samtidigt som ni läste så skriv gärna om det hade en effekt och om det skulle vara något att göra fler gånger :)