Nightmare ~ 3

Kapitel 11

Niall Horan

Harry stängde dörren bakom sig

"Förklara det här"
Han visade bilden på mig och Nora då vi kysstes

"Alltså Harry.. Jag är ledsen... Det bara blev. Jag vet själv att det är helt fel. Det kommer aldrig hända igen. Varken jag eller Nora ville att det skulle bli så där"

"Du passar dig jävligt noga. Ser jag att ni flörtar med varandra någonsin igen så är du rökt, förstått?"
Han spände ögonen i mig

"Jag lovar"
Han tog ett litet andetag och drog fingrarna genom håret

"Förlåt Niall. Jag är rädd om min lilla fjäril. Och det är bara så onormalt. Du är äldre än mig och nej det är bara sjukt. Fattar inte hur du kunde göra så" Jag nickade

"Jag vet, Jag vet inte riktigt vad som flög i oss. Det är bakom oss, kommer inte hända igen. Men vi måste hitta Nora"
Harry nickade och vi gick ner till dom andra igen.
Det där samtalet hade kunnat sluta illa.

***
Leonora Styles

Jag tittade igenom skinnjackans få fickor.
I innerfickan hittade jag ett litet kort

"Travis Kingston" stod det.
Ett gammalt ID-kort. Vem var Travis?

Jag tänkte efter. Pontus hette Kingston i efternamn. Travis var Pontus pappa. Troligtvis var jag i Pontus pappas gamla hus eller något.

Små solstrålar letade sig in i garderobsdörrens små glipor. Det var tidigt på morgonen.
Hungern skrek i min mage och jag ville mer och mer komma ut.

Förhoppningsvis skulle William hjälpa mig. Men man visste aldrig.

Var det sant det William sa inatt? Att han älskade mig? Om han verkligen hjälpte mig ut kanske jag skulle tro på hans ord.

***

"Kom här nu lilla gumman"

Sa Pontus hånfullt och drog tag i min arm.
Jag slängde en blick på William som stod i dörröppningen. Han var livrädd. Vad skulle dom göra med mig?

Jag blev insläpad i ett tomt rum. Fönstren var igen spikade med plankor. I mitten av rummet stod en stol

"Ey, William! Dra av hennes tröja"
Han svalde hårt

"Ehm.."
Han gick tveksamt fram.
Han tittade på mig med en blick som sa

"förlåt"

Pontus höll upp mina armar och William drog tröjan över mitt huvud.

En ensam tår letade sig ner för min kind. Jag var så rädd.

Pontus satte mig ner på stolen med magen åt ryggstödets håll. William fick knyta fast mina ben och händer i stolen.

Pontus drog sina fingrar längs min rygg och en obehaglig rysning for genom min kropp

"Hämta piskan"
Beordrade Pontus.

Det knöt sig i magen. Jag fick panik

"Snälla Pontus du vinner! Snälla gör inte det här!"

Jag hörde William komma tillbaka. Jag höll andan och knep ihop ögonen.

Ett skratt lämnade Pontus läppar innan han slog sitt första slag. Jag kved av smärta. Tårarna rann.

Ännu ett slag med piskan träffade min rygg. Hårdare denna gång. Hela ryggen brände och smärtan var obeskrivlig. Jag skulle hellre dö.

***
7 piskrapp senare hade Pontus fått sitt roliga. William hade spytt två gånger. Jag kunde känna hur blodet rann längs min rygg och det brände så mycket. Det brände extra mycket för varje bloddroppe som sökte sig ner längs ryggen.
Tårarna bara rann

"Åh visst har vi haft kul?"
Pontus ställde sig framför mig och drog svetten ur pannan.

Små blodstänk täckte hans ansikte och den vita T-shirten. Jag lutade pannan mot ryggstödet och blundade. Snälla någon ta mig härifrån...

***
Solen började gå ner. Jag hade varit här i två dagar. Och det här kunde vara bara början på det hela. Värre saker än piskrappen kunde hända.

Jag satt fortfarande fastbunden på stolen med piskrapps ärren skinandes på min rygg. Smärtan hade fortfarande inte lagt sig.

Dörren öppnades

"Nora? Det är jag. Du behöver inta vara rädd"
Jag tittade upp

"Jag ska tvätta såren"
Han gav mig en liten klunk vatten och doppade trasan i den lilla hinken han tagit med sig

"Det kan svida lite"
Jag nickade.

Det kalla vattnet fick små rysningar falla längs min ryggrad. Jag bet mig i läppen för att inte gråta av den brännande känslan

"Imorgon ska dom andra till staden. Jag och en till blir kvar. Jag har en
plan. Imorgon släpper jag dig. Du springer åt norr. Tillslut borde du komma ut på en väg, då tar du höger. Efter någon kilometer borde du komma till stora vägen. Då tar du vänster. Det finns en busshållplats någonstans där. Ta första bästa buss bort härifrån. När du vet att du är säker ringer du polisen. Okej?"
Jag lyssnade noga på vad han sagt och memorerade. Jag nickade

"Jag fattar. Men du då?"
Han la ner den blodiga trasan i hinken

"Jag klarar mig. Tänk inte på mig"
Jag fällde en tår

"Jag kommer med en macka inatt så du får lite mat i magen"
Jag nickade

"Tack William"

"Ingen fara"

Han klappade försiktigt på min axel och lämnade rummet.

Natten skulle vara lång. Jag behövde sova för att klara av dagen, men vem visste vad dom skulle göra mot mig om jag sov? Det var för riskabelt.