Nightmare ~ 3

Kapitel 5

Leonora Styles

William gjorde några försök att dra upp mig. Men kraften var så svag i oss båda. Vårt grepp i varandra började glida

"Sista försökte Nora, kom igen!"

Om det inte hjälpte då? Skulle William behöva släppa taget om mig och se mig falla?

Han tittade runt efter ställen jag skulle kunna få stöd ifrån

"Där! Om vi försöker flytta dig ditåt så kan du sätta fötterna där på pelaren"

Han visade åt vänster med sitt huvud

"Oroa dig inte, faller du faller jag med dig"

Jag fattade inte varför han gjorde det här mot mig. Varför han ens brydde sig om mig

"Beredd?"

Jag nickade.

Hjärtat bultade hårt i bröstet. Demonerna skrattade högre och högre för varje misslyckande att dra mig upp. Dom var som en extra tyngd på mina axlar.

William förflyttade sig sakta längs räcket och min skräckslagna kropp kunde inte göra annat än att hänga på.

Min lilla kropp blåste med i dom starka vindarna och gjorde det allt svårare.

Sakta närmade vi oss stenpelaren. Han stannade upp för att hämta andan och förbättra greppet.

Jag gjorde misstaget att kolla ner. Det var flera meter ner till det mörka vilda vattnet.

Ännu en panikattack for igenom min kropp. Några tårar föll ner för mina kinder

"Snälla William få mig härifrån"

Bad jag och mötte hans ögon som glänste i månens svaga sken

"Snart är du vid pelaren, klarar du det?"

Jag svalde och nickade.

Han tog nya krafter och förflyttade sig mot pelaren.

Mjölksyran i mina armar blev värre och värre. Även fast det bara gått några minuter kändes det som en evighet.

Jag famlade med fötterna efter fäste när pelaren närmade sig. Där, där nådde jag pelaren. Jag tog stöd med mina fötter mot den och William tog dom små krafter han hade kvar för att dra mig upp.

Jag kom över på andra sidan relingen där jag satte mig ner på asfalten och andades ut.

Min kropp skakade och armarna kändes livlösa.

William satte sig ner bredvid mig för att hämta andan.

Jag hade precis stirrat döden i vitögat. Att hänga där fick tiden att flimra förbi.

Bilden av mina käraste hade varit framför mina ögon och ett litet ljus började tändas i horisonten, som om döden förberedde sig för att fånga min själ.

Men det var över. Ljuset hade försvunnit och demonerna i mitt huvud suckade djupt och gick till sin vanliga vila.

Jag hämtade andan

"Varför räddade du mig egentligen?"

"Vadå? Tror du jag skulle vilja se dig falla och dö? Nej fy"

Vilken attityd han fick

"Snälla William sluta lek. Vad hände? Nyss verkade det som att du brydde dig"

Han fnös

"Ville inte att någon skulle dö. Du lever fine"

"Vad hände med 'faller du faller jag med dig'?"

Han tittade inte ens på mig

"Äsch, det var ju bara för att lugna ner dig. Du var ju svinrädd"

"Klart jag var rädd! Jag kunde fan ha dött. Snacka aldrig med mig igen ditt äckel! Du, dra åt helvete!"

Jag ställde mig upp på mina darrande ben och drog skinnjackan tight runt min kropp medan jag rusade ifrån William.

***
Solens strålar började sträcka ut sig över himlen och en liten värmande känsla träffade min kalla rädda kropp.

Vindarna hade börjat avtagit och några fåglar vaknade bland träden.

Jag tog upp mobilen ur fickan. Ett sms från ett okänt nummer lös på skärmen.

Jag låste upp mobilen och läste meddelandet. En bild på mig hängandes över broräcket

"Synd att han inte tappade taget. Om du inte gör som jag säger så lägger jag upp den här på nätet. Förstått?"
Pontus..

Mina fingrar var stela och kalla så det var svårt att skriva

"Alltså Pontus. Gör vafan du vill med bilden. På riktigt. Jag bryr mig inte.."

***
Jag såg för jävlig ut. Sminket hade runnit av under tiden jag gråtit. Men jag orkade inte bry mig, ingen skulle tycka om mig oavsett hur jag såg ut.

Jag torkade bort mascaran som låg längs mina kinder och drog fingrarna genom dom värsta tovorna i håret.

***
Jag tittade mig om och gick över skolgården.

När som helst skulle Pontus och hans lilla gäng dyka upp.

Det var ovanligt tyst på skolgården. Bara ljudet från mina skor mot gruset hördes. Jag slappnade av. Dom var inte här.

Jag hade kommit halvvägs över den stora skolgården när någon ropade på mig

"Nora ditt lilla as!"

Jag vände mig om. Pontus tog av sig solglasögonen och satte dom på huvudet. Han tog några steg emot mig och klistrade på det där äckliga leendet

"Vart har du din lilla hjälte då?"

Frågade han och knuffade mig bakåt när han kom fram

"Tönt"

Han skrattade

"Snälla William hjälp mig"

Härmade han med en tillgjord röst, jag himlade med ögonen och satte armarna i kors.

Det tog hårt på mig, men visade jag det skulle han pusha på mer

"Är du färdig?"

Frågade jag och tittade på min icke existerande klocka på armen

"Jag är inte färdig förens du försvinner"

Spottade han ur sig

"Vet du? Jag tror att om jag skulle ta mitt eget liv skulle du nog inte vara så jävla kaxig. Du är en stor jävla tönt under din lilla fasad. Sluta lek Pontus och skaffa dig ett liv"

Han greppade tag runt min hals och knep åt

"Om du inte ger upp så kommer det bli jävligt tråkig för dig. Berättar du något om mig för dina äckliga föräldrar, eller någon annan för den delen så är du död. Jag skojar inte, fattar du?"

Jag spottade honom i ansiktet

"Slyna"

Han knuffade ner mig på asfalten och torkade bort spottet från ansiktet

"Bilden åker upp på nätet, räkna med det"

"Tror du att du kommer bli känd och omtyckt för det? Ha, lycka till"

Han bet ihop käkarna och stampade mig på handen.

Jag bet mig i läppen för att inte visa smärtan.

Han garvade och gick därifrån.
Det gick fan aldrig att få honom att ge upp.

•••
Kommer i senare kapitel börja skriva i Nellies, Harrys och Nialls perspektiv också. Känner det kan bli tråkigt med bara ett perspektiv hela tiden. Kanske skriver i Williams också men det är inget planerat så.
Hoppas i alla fall att ni gillar boken so far :)