Nightmare ~ 3

Kapitel 16

Leonora Styles

Kylan grep tag i min kropp. Jag var så svag.

Blodsmaken spreds i min mun. Jag mådde illa, hade ont, kallsvettades och kände att jag när som helst skulle kunna ta beslutet att sluta kämpa.

William hade lämnat för att hämta hjälp. Om Pontus kom tillbaka skulle han döda mig. Vilket som kunde kvitta. Om William inte hittade hjälp skulle jag antagligen ge upp.

***

Natten kändes längre än alla andra. Jag kämpade med att hålla mig vaken. Inte ett ljud hade hörts sen William lämnade.

Jag bad till himlens alla gudar att han skulle hitta någon som kunde hjälpa mig, även fast jag inte trodde på gudar överhuvudtaget. Men det var väl antagligen ett sätt för mig att hålla hoppet uppe. Även fast det såg mörkt ut och gnistan snart dött ut.

***

Jag som hoppats på att Pontus lämnat oss här för att dö blev genast besviken. Dörren slängdes upp och han kom klampandes in

"Nämen? Har lilla William pojken rymt?"

Han pratade med en bebisröst.

Jag sänkte huvudet och hostade till. Det högg till i magen och en liten blodsdroppe lämnade mungipan.

Han tog några steg närmare

"Du ska få hälsa på piskan igen, det ska väl bli kul va?"
Ett litet skratt lämnade hans läppar.

Att försöka rymma när han knöt loss mig var ingen idé, det visste både han och jag.
Han knöt loss mig och jag fick vända mig om. Han drog av tröjan från min kropp och drog fingrarna över min rygg med ojämna ärr.
Kylan fick en rysning att fara genom kroppen.
Ett piskrapp träffade min rygg. Jag skrek, men det skriket var så svagt att jag knappt hörde mig själv. Jag var så svag.

Ytterligare ett piskrapp fick mig att skrika. Denna gång for en liten tår ner för min smutsiga kind

"Om det känns bra så kan du lika gärna döda mig nu.. Jag.."
Jag tog ett djupt andetag

"Har lidit tillräckligt..."

Han slog ytterligare två slag utan mellanrum. Blodet rann. Det var ett under att jag ens hade något blod kvar i kroppen.

Om jag låssades svimma, och höll andan tillräckligt länge för att få honom att tro att jag var död, skulle han knyta upp och lämna mig då?
Värt ett försök.

Jag hostade ut lite blod och föll ihop på stolen. Jag höll andan. Inte ett ljud hördes från honom först. Men sen gick han runt stolen och jag kunde höra ur han satte sig på huk framför mig

"Hallå?"
Han klappade till mig på kinden

"Sluta lek"
Han höll upp mitt huvud och drog upp mitt ögonlock. Jag stirrade rätt fram utan att röra en min. Han släppte ögonlocket som direkt for ner igen

"Det är inte kul din jävla slampa"
Han gick bakom min rygg.

Jag passade på att hämta ny luft.
Ett piskrapp träffade min bara rygg. Jag bet mig i kinden för att inte röra mig eller visa smärtan

"Fan.."
Han knöt loss mig från stolen och drog på mig tröjan. Det var krångligt eftersom att jag var "död" och bara hängde i hans armar.

Han la ner mig på golvet och sprang ut. Dörren var fortfarande öppen.

Jag andades ut och släppte ett par tårar. Dom djupa såren på min kropp skulle ta död på mig när som helst. Det hade gått ett dygn och såren började bli infekterade. Det i magen var tvättat och lindat med bandage en gång. Men det var djupt och kunde sluta illa. Jag ville ge upp nu.

***
William Peters

Solens strålar började söka sig upp för himlen. Skogen såg exakt likadan ut vart jag än tittade. Det kändes som att jag gått i cirklar.

Det knäckte till bakom mig. Jag vände mig om

"Vad gör en liten pojk som du mitt ute i skogen"

Ett hopp tändes. En liten farbror stod med en såg upp på axeln

"Kan du hjälpa mig? Det är ganska akut, eller alltså har du en telefon på dig?"
Han kollade frågande på mig

"Ja, jo. Vad händer?"

"Kan jag få låna den? Det är på liv och död. Vet du vart vi är någonstans?"

Han kliade sig på pannan

"Jadu, Travis Kingstons stuga ligger två kilometer ditåt"
Han pekade uppåt mot norr

"Ja, bra. Kan jag få ringa ambulans och polis?"

Han var osäker. Jag var ju bara ett barn. Men han nickade och sträckte fram en telefon

"Hallå? 112 vad kan jag hjälpa er med?"

"Hallå? Jag är William Peters. Jag vet vart Leonora Styles är och hon är i fara"

"William? Oj, Vart är ni?"

Jag hämtade andan

"Just nu är jag två kilometer från Travis Kingstons Stuga. Men det är några kilometer extra till boden hon är i"

"Vi skickar polis och ambulanshelikopter direkt"

"Skynda er! Det är på liv och död"

Jag la på och tackade farbrorn för lånet av mobilen

"Ska du ha hjälp?"

Frågade han

"Det enda är väl om du kanske kunde stanna här och vänta tills polisen kommer? Måste gå och se till Nora"

Han nickade och satte sig ner på en stubbe

"Säg åt dom att gå rakt fram tills dom ser en röd liten bod"

"Absolut"

"Tack, verkligen"

Jag började bege mig tillbaka. Det skulle ta någon timme eller två. Bara Nora fortfarande levde och orkade kämpa tills ambulanshelikoptern kom.

***

Jag var framme. Dörren stod öppen. Inte ett ljud hördes

"Nora?"

Jag sprang in i boden. Hon låg på golvet. Piskan bredvid. Pontus hade varit här.
Jag satte mig ner bredvid henne

"Nora lever du?"

Hon öppnade ögonen

"Om jag ändå inte gjorde det"

Det skar i hjärtat. Hon mådde så dåligt att hon ville dö

"Har Pontus piskat dig?"

Hon nickade smått. Fyfan. Det gjorde så ont i mig att se henne såhär. Så svag och så hjälplös. Orken fanns liksom inte där

"Polis och ambulans är påväg. Vi ska klara det här, du och jag. Det ska bli bra, jag lovar"

Jag tog hennes hand och kysste hennes blodstänkta läppar.
Snart skulle vi vara borta från det här. I säkerhet. Bara Nora höll ut någon timme till. Varje sekund var en sekund närmare döden.