Nightmare ~ 3

Kapitel 17

William Peters

Jag kunde äntligen höra helikoptern komma

"Nu kommer dom Nora"
Sa jag och vände blicken till henne.

Hon blundade och ur hennes mun hade en liten droppe blod sökt sig ut.

Fan, fan, fan. Jag kände efter puls. Den var svag, men fanns där.
Jag sprang ut för att vinka åt helikoptern.

Den flög lågt och trädens toppar blåste med i dom starka vindarna från propellern.
Jag flaxade med armarna och hoppade.

En man firades ner från helikoptern med en liten bår. När han kom ner visade jag honom vart hon låg

"Det här ser inte bra ut"

Sa han och kände efter pulsen

"Hjärtat har stannat.."

Han började med hjärt och lungräddning. Paniken spreds i kroppen och tårarna sökte sig ut

"Gå ut och möt dom andra som kommer"
Bad han.
Jag nickade och slank ut.

Några polis och ambulansmän kom springandes i skogen

"Skynda snälla! Hon håller på att dö"

Tårarna rann som en fors ner för mina kinder. Lite längre bak kunde jag se min pappa komma springandes

"Pappa!"
Jag sprang emot honom och kastade mig i hans armar

"William min älskade son"
Några tårar föll från hans mörkbruna ögon.

Harry, Noras pappa var också med. Han skulle inte få krama om sin dotter. Inte än på ett tag..

Harry Styles

William kramade om Evan och dom var så lyckliga att se varandra.

Min syn av min dotter var inte lika lycklig.
Hennes kropp var blodig och hon bars ut från en röd liten bod på en bår.

Hon hennes bleka hud syntes under lagret av smuts och blod. Jag sprang fram till henne

"Min älskade lilla fjäril..."
Jag försökte hålla tårarna inne.

Hon spändes fast ordentligt på båren och hissades upp i helikoptern.
Helikoptern flög snabbt iväg. Det var akut.

Polisen undersökte boden dom suttit i. Tog bilder och prover. Jag fick börja gå tillbaka till vägen med ambulansmännen. William och Evan fick följa med. William skulle in på undersökning och förhör. Han var rädd.

"Tack William, för att du hämtade hjälp "
Sa jag och klappade hans axel

"Jag var inte tillräckligt snabb.."
Några tårar rann ner för hans kinder

"Du gjorde ditt bästa, och det är det som är huvudsaken"

"Dör hon, kommer jag aldrig förlåta mig själv"
Orden högg till i hjärtat.
Han var så sårad. Han hade säkert fått sett varje del av det som hänt Nora.

William ville åka i polisbilen med mig och Evan. Han ville berätta hela händelsen från början till slut

"Det hela började när jag såg Nora för första gången. Jag såg allt Pontus gjorde mot henne. Knuffarna in i skåpen, alla saker han kallade henne. I början var hon blyg och bara lät dom hålla på. Hon svalde allt och gick vidare. När hon började gå emot blev det allt värre. En dag bestämde jag mig för att prata med henne..."

Historien fortsatte och alla pusselbitar började falla på plats. Sakerna han berättade för oss gjorde mig alldeles svag.

Jag hade ingen aning om sakerna han berättade. Inte ens en liten hint. Det var hemskt

"En dag kom Pontus och hotade mig, om jag inte följde med och kidnappade Nora skulle han döda mig. Jag ville inte göra det. Jag har sett allt han gjort mot henne, från dag 1. Nu, allt som hänt dom senaste dagarna. Piskrappen, slagen, glasbiten i magen, allt.
En sak vill jag säga dig Harry, Nora är en riktigt stark tjej och jag vet att hon älskar er mer än allt. Hon har kämpat så hårt med att klara sig, för att få komma hem. Hon är en äkta krigskämpe, hon ger inte upp"

En tår sökte sig ner för hans kind. Jag grät också, även Evan.

Polismannen kollade i backspegeln

"Du William, vi hoppar över förhöret. Vi har hört allt. Du får åka på undersökning och sen är det bra. Och en grej till, du är stark. Du ska vara stolt över dig själv"

Jag nickade instämmande. William kunde ha räddat livet på Nora och jag skulle vara evigt tacksam.

***

Vi kom fram till sjukhuset. Alla tre fick gå in och Nellie mötte oss i väntrummet.
Jag kramade om henne. Hon grät

"Jag såg henne.."

"Såja schhh, hon kämpar på"

Jag kramade om min älskade Nellie och kysste hennes panna

"Jag vill inte förlora henne Harry.. Jag klarar det inte.."

Tanken slog mig. Hur ont det skulle göra att vara på hennes begravning, se hennes kista bli ner hissad i jorden, aldrig mer få se henne. Det skulle göra ont, så satans jävla ont

"Hon klarar det, hon är stark"

***

Leonora Styles

Mörkret fyllde varje hörn i rummet. Dom kalla kedjorna hårt spända runt min kropp bet i mig. Snaran var knuten runt min hals och stolen under mig skakade. Pontus skratt ekade i mina öron

"Äntligen, Leonora Magdalena June Styles, kommer jag Pontus Philip Kingston att vinna striden. Ditt liv är närsomhelst över och min pappa kommer vara så stolt över mig"

Jag såg honom inte, det var som att hans röst var överallt. Ibland framför mig, ibland i andra sidan rummet, överallt.

Stolen rycktes till. Jag försökte hålla balansen.
Han retades med att skaka till stolen lite då och då. Sen rycktes stolen bort under mina fötter och luften for ur mina lungor. Som när man tappade en ballong som inte var knuten.

Ett ljus tändes. En bit bort stod en skugga och väntade på mig. Vem det var hade jag ingen aning om

"Välkommen till himmelriket, Leonora. Ta dom få stegen på ljusets bro och gör oss sällskap, vi har väntat på dig..."