Nightmare ~ 3

Kapitel 12

Harry Styles

Jag hade inte sovit på två dagar.

Polisen hade börjat en utredning.

Nellie hade gråtit så ofta att det kändes som att hennes tårar skulle ta slut när som helst.

Jag ville så gärna veta vart min fjäril var, varför hon var där hon var, vem som gjort detta mot henne och hur hon mådde. Dagarna var långa, som om timmarna stod still. Nätterna var längre.

Nellie låg tätt intill mig

"Sover du?"
Mumlade hon mot mitt bröst

"Nej, kan inte"
Jag smekte hennes arm

"Minns du? När vi sa hur lyckliga vi skulle vara? Se hur Nora växte upp och vara starkare än alla andra?"

Jag nickade

"Vad hände? Nora har betett sig konstigt. Hennes gnista finns liksom inte där. Varför har hon inte pratat med mig om saker som stör henne? Vad gjorde jag för fel?"

Hon tittade upp på mig

"Jag vet inte. Det är inget fel på dig hjärtat mitt. Vi får helt enkelt prata med henne i fortsättningen. Visa att vi bryr oss mer, fråga henne ofta om hur hon mår. Hon kanske inser att vi alltid stöttar henne"
En av hennes tårar landade på mitt bröst

"Jag vill bara krama om henne och säga hur mycket jag älskar henne..men vem vet. Det kanske är försent.."
Hon suckade

"Vi får hoppas på det bästa. Poliserna letar så gott dom kan. Om dom så måste söka igenom hela England. Vi ska hitta henne"

Jag kysste hennes huvud och kramade om henne

"Det ordnar sig"

***
Leonora Styles

Kylan från dom trasiga fönstren bet i mig. Tröjan låg på golvet bredvid mig.

Det skulle vara omöjligt att få på mig den. Jag huttrade till och hoppades att William skulle komma och hjälpa mig.

Något som kanske var en timme senare öppnade William försiktigt dörren

"Nora, du är alldeles blå. Förlåt för att jag inte tagit på dig tröjan"

Han ställde ner glaset och mackan på golvet och knöt upp repen runt mina handleder.

Jag rörde på axlarna och armarna för att väcka liv i dom. Smärtan i ryggen var olidlig.

Som tur var hade jag en långärmad varm tröja på mig. Han hjälpte mig att ta på mig den, försiktigt så han inte kom åt såren på ryggen för mycket

"Ät och drick nu. Egentligen skulle du behöva sova också. Men jag förstår om du inte kan"

Jag åt försiktigt av den lilla brödbiten med smör på. Sen drack jag upp det iskalla vattnet. Det skulle inte räcka länge. Men det gav i alla fall lite energi för morgondagen

"Om du skulle glömma bort vilket håll du ska åt när du kommer ut på skogsvägen så kan du springa åt vänster också, men den biten är längre. Så helst tar du höger"

Viskade han.

Jag nickade lätt

"Säker på att du inte ska med när du har chansen?"
Han nickade

"Det första dom kommer märka är att jag är borta. Dom kommer leta efter oss direkt. Vi hinner inte långt då. Är jag kvar säger jag att du var borta när jag kom ner. Jag bryter upp plankorna och förstör rutan så det ser ut som om du flytt genom fönstret. Du vinner mer tid. Men nu måste jag gå. Jag kommer om fem timmar"

Han knöt fast mina händer i stolen igen och lämnade mig.

***
William kom tidigare än planerat

"Ändrade planer, du sticker nu"
Viskade han.

Han knöt upp mina händer och fötter och började dra plankorna från fönstret

"Spring Nora. Nu har du chansen"

Mina ben var svaga. Dörren stod öppen. Jag kastade en sista blick på William innan jag sprang ut.

Jag hann inte komma långt förens jag behövde slänga mig ner på marken för att inte bli sedd

"Vart fan är hon?!"

Skrek Pontus. Jag såg därifrån jag låg in genom fönstret William dragit bort plankorna ifrån och slagit sönder.

Pontus knuffade runt på William

"Va?! Vart är hon?!"

"Jag vet inte!"

Skrek han

"Jag går inte på din lögn! Du har låtit henne fly! Ditt as!"

Pontus slog slag på slag mot honom.

William ramlade ner på golvet och Pontus försvann ner på golvet också.

Ett hjärtskärande skrik hördes från William, fåglarna flydde från träden.

Jag kunde inte riskera Williams liv. Jag måste hjälpa honom.

En spade stod lutad mot väggen. Jag sprang och tog den. Sedan smög jag in i huset. Jag ställde mig i dörröppningen till rummet jag suttit bunden i och höjde spaden.

Jag stod nu öga mot öga med Pontus. Kunde jag inte få med mig William härifrån och få hjälp nu. Skulle varken jag eller William klara oss. Inte efter det här.